Jessicas grotta

Man vägrar att bekanta sig med tanken. Den för inte med sig annat än elände. Man inbillar sig att det gör mindre ont om man håller tanken på avstånd.

Hela tiden tröstar man sig i förebyggande syfte med att det ännu inte är dags. Det finns fortfarande tid kvar innan tanken blir verklighet. När den väl blir det finns det ingen återvändo. Då kommer man vara utlämnad åt ensamheten. Blottad.

Det trycker för bröstet som om man hade haft en tyngd vilande där. Som om lungorna går på det, trycker de ihop sig och medför att man får svårare att andas. Det börjar värka som om någon slagit en i magen med väldig kraft. Sakta inser man att detta är en första spricka i det försvar man byggt upp mot tanken. I detta nu håller tanken på att slå rot hos en.

 

Desperat söker man i sitt minne för att hitta något annat att tänka på och därmed bli av med tanken. Man måste tänka på något annat. Man kommer vara förlorad om man tillåter sig att tänka på hur ens värld är på väg att rasa samman. Att ljuset i ens liv är på väg bort och att endast mörker kommer finnas kvar. Hur man är på väg att gå sönder utan möjlighet att kunna pussla ihop sig själv igen. Att en stor bit av en själv kommer vara försvunnen.

Ansiktet vill skrynkla ihop sig för att kunna förlösa gråten som har stockat sig i ens hals. Men det tillåter man inte. Då kommer det vara verkligt och man kommer vara förlorad. Om man bara håller tanken på avstånd gör det mindre ont. Då kommer man förbli hel. Med sprickor i själen.