Jessicas grotta

Polisen finner en man, mannens fru och deras ena dotter brutalt mördade. Det tycks som om avsikten var att utplåna hela familjen. Dock visar det sig att sonen ännu lever, om än svårt skadad, och att det även finns ytterligare en dotter som är kvar i livet. Kriminalkommissarie Joona Linna inser att det endast är en tidsfråga innan mördaren finner den äldre dottern och att den överlevande sonen förhoppningsvis kan ge ledtrådar rörande mördaren. Men sonen svävar ut och in ur medvetslöshet och det enda sättet för att snabbt kunna hjälpa den äldre dottern är att be läkaren Erik Maria Bark att hypnotisera pojken – ett beslut som leder till skrämmande konsekvenser.

”Hypnotisören” är pseudonymen Lars Keplers (bakom pseudonymen står makarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) första bok i serien om kriminalkommissarie Joona Linna. Jag uppfattade det som att det var två parallella historier med vissa gemensamma beröringspunkter i boken. Inget fel med det eftersom det fungerar bra. Däremot tror jag att det hade blivit smidigare för läsaren om Lars Kepler delat upp dåtidspassagen och placerat den kapitelvis efter ett, eller ett par kapitel av den ordinarie historien. Exempelvis, två ”vanliga” kapitel, ett dåtidskapitel, två ”vanliga” kapitel, ett dåtidskapitel o.s.v. Genom att placera hela dåtidspassagen som en klump lyckades de få mig att tappa bort mig en smula. Jag glömde bort hur nutidshistorien slutade innan dåtidsberättelsen tog vid. Å andra sidan hade ”Hypnotisören” den disposition som den hade av en anledning, men jag tror säkert att det ändå hade gått att göra så som jag nyss föreslog.

 

Något som jag tyckte var fiffigt var kapitelindelningen. Bortsett från den vanliga sifferindelningen fanns det även angivet datum och tid på dygnet. På så sätt var det möjligt för Lars Kepler att först skriva om en sak ur någons perspektiv för att senare återvända till det datumet och den tidpunkten men att då skriva ur någon annans perspektiv. Dock är det viktigt som läsare att tänka på detta. Jag själv slarvade stundvis med att läsa datum- och tidsangivelserna noga och blev därmed lite förvirrad emellanåt, men det var helt och hållet mitt eget fel.

På det stora hela var det en okej berättelse med bra dos spänning, även om den i vissa delar haltade vad gäller trovärdigheten (då syftar jag på Wailord och hans gäng). Det fanns tillräckligt med vändningar för att det skulle vara spännande och även en smula oväntat ända fram till slutet. Dock blev jag inte tillräckligt berörd för att betyget skulle bli högre än 3 / 5.