Jessicas grotta

Fram till början av gymnasiet var jag en mästare på att satsrada. Om det hade funnits ett pris att vinna för bästa satsradaren (eller något), skulle jag utan tvekan ha vunnit detta pris. Men satsradningen fick min svensklärare på gymnasiet mig att sluta med någon gång under det första året. Sedan dess har jag varit ganska känslig mot satsradningar.

 

På sidan 64 i Handbok i svenska ger Gösta Åberg följande definition av satsradning:

 

"satser som presenteras den ena efter den andra utan bindeord som och eller men och utan skiljetecken, eller med komma som enda skiljetecken. Satsradning betraktas i regel som ett grovt fel men förekommer ofta som ett litterärt grepp."

 

 

"... förekommer ofta som ett litterärt grepp." Med detta anser jag ändå inte att det är fritt fram att satsrada. För att medvetet kunna använda det som ett litterärt grepp, måste man behärska skrivandet. Dessvärre är det allt för många som satsradar omedvetna (precis som jag var tidigare) om att meningsbyggnaden är fel. Att man egentligen borde ha satt en punkt istället för komma. Jag själv använder inte satsradning som ett litterärt grepp (fast det händer även mig att en satsradning råkar slinka in då och då), utan föredrar att hellre sätta punkt eller använda bindestreck. Men smaken är som baken.

 

Gösta Åberg ger på sidan 89 följande exempel på satsradning som inte är okej:

 

Ett annat exempel (på sidan 88-89):

 

På sidan 109 säger Åberg följande: "Om meningen innehåller mer än en sats, bör de ingående satserna förbindas med varandra på något sätt. Det vanligaste är att det sker med hjälp av en samordnande konjunktion (och och men), men det kan också göras på många andra sätt ..."

 

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv! Våga säga nej till satsradning!