Här var det låst. Eller ..?
När jag gick på mellanstadiet hände det en gång att jag glömde att låsa dörren till familjens bostad. Det var långt ifrån underligt att detta inte uppskattades av mina föräldrar. Men jag brukar vanligtvis vara noga med att låsa dörren till bostaden och allra helst om jag ska vara långt hemifrån, exempelvis när jag ska in till Stockholm för att ha lektion.
Det är inte sällan som jag drabbas av osäkerhet huruvida jag låst dörren eller inte. Allra jobbigast var när vi höll på att flytta nu senast. Vid ett tillfälle när jag och mina föräldrar var på väg till Köping för att lämna kartonger, sköljde osäkerheten över mig där jag satt i baksätet i mina föräldrars bil. "Låste jag verkligen dörren?" Det är förståeligt att magen krampaktigt drog ihop sig, då det enkel resa är omkring en timme mellan Åker och Köping, och att magen gjorde detta allra helst när djuren befinner sig i den eventuellt olåsta bostaden. Det hade inte spelat lika stor roll om jag hade känt samma känsla när vi var på väg tillbaka till Åker. Visserligen är det aldrig kul att bli av med sina ägodelar, men de kan man i alla fall ersätta. Det kan man inte med djur då de, precis som vi människor, är unika var och en på sitt vis. Att påstå att det bara är att köpa ett nytt djur, är som att säga att det bara är att skaffa ett nytt syskon eller ett nytt barn om de "ursprungliga" av någon anledning gått bort. Med andra ord innebar detta att jag eventuellt utsatte djuren för fara i ungefär två och en halv timmar. Hade det inte varit för att vi redan hade kommit iväg en bra bit, skulle jag ha bett att vi vände om. Nu gick det tyvärr inte och mitt dåliga samvete fortsatte att mala. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om något hände djuren?!
Nu var det så lyckligt att jag faktiskt hade låst dörren. Lättnaden som jag kände när jag tryckte ned dörrhandtaget var obeskrivlig. För att slippa återuppleva detta scenario, ser jag till att vara riktigt säker på att dörren är låst. Så att jag för min inre syn kan återuppleva låsningsproceduren.
Undrar egentligen hur det kommer sig att man blir så där nojig när man ska lämna sin bostad? Varför kan man inte bara lita på sig själv att man faktiskt har låst som man ska? Kanske för att man värnar om sin egendom, trots att en del av det kan ersättas. Hur gör du när du känner den här osäkerheten?
Det är inte sällan som jag drabbas av osäkerhet huruvida jag låst dörren eller inte. Allra jobbigast var när vi höll på att flytta nu senast. Vid ett tillfälle när jag och mina föräldrar var på väg till Köping för att lämna kartonger, sköljde osäkerheten över mig där jag satt i baksätet i mina föräldrars bil. "Låste jag verkligen dörren?" Det är förståeligt att magen krampaktigt drog ihop sig, då det enkel resa är omkring en timme mellan Åker och Köping, och att magen gjorde detta allra helst när djuren befinner sig i den eventuellt olåsta bostaden. Det hade inte spelat lika stor roll om jag hade känt samma känsla när vi var på väg tillbaka till Åker. Visserligen är det aldrig kul att bli av med sina ägodelar, men de kan man i alla fall ersätta. Det kan man inte med djur då de, precis som vi människor, är unika var och en på sitt vis. Att påstå att det bara är att köpa ett nytt djur, är som att säga att det bara är att skaffa ett nytt syskon eller ett nytt barn om de "ursprungliga" av någon anledning gått bort. Med andra ord innebar detta att jag eventuellt utsatte djuren för fara i ungefär två och en halv timmar. Hade det inte varit för att vi redan hade kommit iväg en bra bit, skulle jag ha bett att vi vände om. Nu gick det tyvärr inte och mitt dåliga samvete fortsatte att mala. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om något hände djuren?!
Nu var det så lyckligt att jag faktiskt hade låst dörren. Lättnaden som jag kände när jag tryckte ned dörrhandtaget var obeskrivlig. För att slippa återuppleva detta scenario, ser jag till att vara riktigt säker på att dörren är låst. Så att jag för min inre syn kan återuppleva låsningsproceduren.
Undrar egentligen hur det kommer sig att man blir så där nojig när man ska lämna sin bostad? Varför kan man inte bara lita på sig själv att man faktiskt har låst som man ska? Kanske för att man värnar om sin egendom, trots att en del av det kan ersättas. Hur gör du när du känner den här osäkerheten?
Dagens citat:
"Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte förstår."
(Blaise Pascal)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie