Jessicas grotta

I går tog jag en paus i mitt pluggande och begav mig ut för att posta en grej. Eftersom jag ännu inte har funnit vår närmaste brevlåda, men hade en svag aning om att det fanns en vid Netto (kanske tio minuters promenadavstånd från vår bostad) passade jag på att kolla vad vi behövde köpa från Netto. Sedan gav jag mig av.

Väl framme insåg jag att det inte fanns någon brevlåda där och med ens blev jag nervös och började nästan få panik. Den enda brevlådan vars plats jag med säkerhet känner till är brevlådan borta vid tågstationen och det innebar att jag skulle behöva spendera ytterligare tid (skulle tro att det tar ungefär tio minuter att gå från Netto till stationen) - tid jag inte har råd att slösa med! Men det fanns inget annat att göra. Det jag skulle posta behövdes postas, så det var bara att traska vidare. Under den här promenaden läxade jag upp mig själv mentalt.

Ända sedan vårterminen började i början av januari har jag nästan bara pluggat. Och stressat upp mig över ekonomitentan och alla inlämningsuppgifter sin vi hittills haft. Stressat upp mig över alla inlämningsuppgifter som återstår och över examensarbetet. Det känns som om jag sedan terminens början inte har levt. Eller i alla fall levt i en bubbla. Det känns som om jag har varit passiv. Till det kan man lägga den gnagande känslan som ideligen tjatar på mig att få ordning i lägenheten. Att vi inte kan ha kartonger och påsar stående på det här viset.


Jag behöver små pauser. Minst sagt. Annars kommer jag inte fungera som människa. Av erfarenhet vet jag att jag inte pluggar bättre av att inte ta pauser. Tvärtom. För mycket press är inte bra. Ifall jag inte är försiktig kommer det bli som inför min allra första salstenta (som jag hade under b-kursen i retorik) - jag kommer bryta ihop mentalt. Om inte helt så i alla fall delvis. Skulle vilja säga att jag inte har tid för det (att bryta ihop), men det är lite väl komiskt i sammanhanget. Dessutom har jag gjort större delen av nästa inlämningsuppgift i Juridisk engelska. Varför inte då unna mig lite egentid?

Det är ett ganska intressant fenomen att en del (och då menar jag inklusive mig själv) blir så besatta av tiden att minsta lilla tidsspill innebär en katastrof. I längden är denna besatthet av tid ohälsosamt. Man stressar och kan inte se något annat än det man håller på med eftersom man inte har tid att se åt sidan. Man har inte tid att umgås med nära och kära. Är det verkligen så man vill ha det? Vi borde lära oss att försöka stressa ned en smula. Att tillåta oss att ta pauser emellanåt. Pauser innebär vila (både fysiskt och psykiskt) och efter en vila har man mer kraft och ork för att kunna ta itu med det man behöver göra. Det är inte konstigt att det florerar en mängd sjukdomar i samhället som är förknippade med stress och press. Jag ska i alla fall försöka ta åt mig att det faktiskt inte skadar med pauser emellanåt. Jag är ingen maskin. Jag är en människa. Jag behöver få leva.