Jessicas grotta

Hungerspelen (Suzanne Collins)

I Panem, det som tidigare var Nordamerika, finns tolv distrikt. Tidigare fanns det tretton distrikt, men efter senaste upploppet utplånade regimen det sista distriktet för att visa vad som händer med upprorsmakare. Ytterligare en följd blev Hungerspelen - en "högtid" där en pojke och en flicka från varje distrikt väljs ut för att tävla på liv och död i en utomhusarena. Den sista som överlever är spelens segrare. Katniss Everdeens lillasyster Prim blir den flicka som väljs ut i distrikt tolv, men Katniss, som älskar Prim över allt annat, tar sin systers plats och går självmant en säker död till mötes. För vilken chans har hon mot de andra som har tränats för just det här ögonblicket? Som tränats till att bli mördarmaskiner?
 
Redan innan den stora hysterin kring "Hungerspelen" (både bok och film) bröt ut, var jag intresserad av att läsa den efter att ha läst om den på någon bokblogg. Historien (och det faktum att den är skriven för yngre människor?) lät onekligen intressant, även om liknande historier redan har berättats. Jag blev verkligen inte besviken. Någon skrev på Boktipset att slutet var förutsägbart, men det håller jag verkligen inte med om. Till en början trodde jag att jag visste hur det skulle sluta, men genom hela berättelsen fanns så pass många vändningar att jag till slut inte visste vad jag egentligen skulle förvänta mig. Suzanne Collins blandar spänning och romantik i en fantastisk mix, och i mitt tycke är karaktärerna och deras sätt att reagera och handla fullt trovärdigt. Collins lyckas även få karaktärerna att fastna i mitt medvetande och inte släppa taget. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och när jag väl gjorde det kunde jag knappt tänka på något annat än Katniss och de andra. Samtidigt som jag inte kunde sluta läsa, ville jag inte att det skulle ta slut. Jag ville stanna kvar i berättelsen. Till och med nu, mer än en vecka efter att jag avslutat boken, kommer jag på mig själv med att tänka på berättelsen. Exempelvis när jag och älsklingen var och fiskade i Skinnskattebergs kommun nu i veckan - miljön kring sjöarna hade kunnat vara miljön i "Hungerspelen"!
 
 
Det finns även stort allvar i boken. Bortsett från det romantiska och den spänning som skildras, handlar den även om ett samhälle som styrs med järnhand av en regim som gör precis som den vill. Hungerspelen är ren underhållning för de som bor i huvudstaden (och som inte själva deltar - de är endast åskådare). Det finns en mängd regler som gör att folket i flera distrikt svälter, och allt som kan uppfattas som kritik mot regimen eller början till eventuellt uppror, bestraffas hårt. Många gånger med döden. Detta är en skildring som tyvärr inte skiljer sig särskilt mycket från vissa av dagens länder. Måhända att de inte har någon motsvarighet till Panems Hungerspelen, men det andra är verklighet för en del av världens befolkning.
 
Jag som har levt i Sveriges skyddade miljö har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ständigt leva i skräck och att ständigt svälta. För mig är den frihet som jag åtnjuter en självklarhet. Jag behöver inte vara orolig för att riskera att bli bestraffad om jag på något sätt kritiserar vår regim. Jag behöver absolut inte heller oroa mig för att jag eller någon av mina nära eller kära behöver kämpa för sitt liv, endast för att underhålla en skara utvalda människor.
 
"Hungerspelen" väcker många tankar och när jag hade läst klart den vågade jag knappt påbörja någon ny bok av rädsla för att känslan som "Hungerspelen" gav mig skulle försvinna. Jag kan knappt vänta på att få börja på andra boken i trilogin - "Fatta eld". Jag är dessutom väldigt nyfiken på att se filmen.


Dagens citat:

"Jag vill att en film ska börja med en jordbävning och sedan öka i tempo hela tiden fram mot sitt klimax."
(Samuel Goldwyn)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: Everdeen, Hungerspelen, Katniss, Panem, Prim, Suzanne Collins;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: