Jessicas grotta

I dag genomför jag det sista momentet på utbildningen (utöver självaste examensdagen), nämligen presentationen av mitt examensarbete. Mitt arbete fick namnet "Gifta vs Sambor - En studie i familjerättsliga 'orättvisor' " och gick ut på att jag skulle undersöka varför gifta män automatiskt anses vara pappor till barn som föds inom äktenskapet, medan män i samboförhållanden inte gör det samt varför endast gifta har rättigheten att kunna adoptera gemensamt och inte även sambor. Alltså, varför inte även sambor har rättigheten att adoptera gemensamt (inte att gifta ska få adoptera sambor ...). Oj, nu lät det väldigt ambitiöst, men dessvärre blev inte slutprodukten lika ambitiös. Kort sagt är jag inte nöjd med arbetets slutdiskussioner, fast jag har i alla fall gjort så gott jag har kunnat och det är huvudsaken. Nu är det bara att hoppas på att jag blir godkänd.

 

 

Det är kanske på sin plats att jag även ger de korta svaren på mina två frågeställningar. Jag ska erkänna att det var svårt att hitta ett konkret svar på varför endast gifta män per automatik anses vara pappor till barn som föds inom äktenskapet. Men det svar som jag fann (och även fick bekräftat av lagmannen på tingsrätten där jag hade min första praktik) var att man registrerar vilka som är gifta med varandra, vilket man inte gör med sambor. Därför är det lättare att anta vem som är barnets pappa i ett äktenskap. I jämförelse med finnandet av svaret på faderskapsfrågan, var det en aning lättare att hitta svaret angående gemensam adoption, som är att då separationer är vanligare bland sambor än gifta tycker man att det är riskabelt för de barn som adopteras om man tillåter att sambor adopterar dem. Det är inte för barnets bästa om (adoptiv)föräldrarna separerar. Jag håller inte med det sistnämnda argumentet, vilket jag även redogör för i min uppsats.

 

 

Nu är jag glad för att jag studerade retorik på universitetet, trots att b-kursen kändes som slöseri med tid. Innan fick jag panik vid blotta tanken på att räcka upp handen på lektionen, och då kan du nog tänka dig hur ångestframkallande det var att stå framför en grupp och prata. Där var det nästan tal om dödsångest. Utan överdrift. Men jag tvingade mig till det i grundskolan och gymnasiet. Till en början var det jobbigt att på retorikkursen utsätta mig för de obligatoriska talen, men kombinationen av otroligt stöttande studiekamrater och lärare gjorde att jag blev ... "botad", i brist på bättre ord. Visst kan jag känna nervositet, men jag har lärt mig att hantera det.

 

Jag längtar tills i eftermiddag då presentationen är över. Då kan jag på allvar koppla av och invänta den ljuva examensdagen på fredag.