Jessicas grotta

Man kan inte tänka på något annat. Inte tänka på någon annan. Fjärilarna kittlar ens mages insida och lockar fram ett leende på läpparna. När tanken formas i ens huvud, sprider sig värmen som en skogsbrand genom kroppen och återigen kan man inte göra annat än att le. Och tänka. Och känna.

Saknaden har varit obeskrivligt stor och man kan knappt stå ut mycket längre. Det enda man vill är att vara i personens famn. Att få komma dit kan inte gå fort nog. Som för att retas och plågas drar sig tiden olidligt långsamt fram. Varje långsam sekund skär som en kniv i kroppen och man önskar att man redan var framme.


När tåget börjar sakta in och den ankommande stationen har ropats ut, skenar pulsen. Man kan se sin egen kropp skälva vid varje tungt hjärtslag. Det känns som om hjärtat håller på att hamra sig ut ur ens bröstkorg. Man inbillar sig att det är för att även hjärtat bokstavligen vill vara hos den som man längtar efter. Om det fortsätter på det här sättet är det ingen omöjlighet att det blir så.

Tåget stannar till sist in och man är bland de första som kliver av. Ute på perrongen spanar man åt alla håll på jakt efter sin speciella person. När ens blickar till sist möts tycks allting stanna upp. Som om tiden fryst fast. Allt annat än den man har längtat efter bleknar. Glädjen liksom exploderar i hela kroppen och avger en mycket behaglig värme inombords. Till en början vågar man inte röra sig, av rädsla för att förstöra stunden. Men när man till slut vågar sig på några steg, är de fjäderlätta. Inom ett ögonblick har man kommit fram till sitt mål och omsluts i en underbar famn. Om det ändå kunde vara för evigt.