Tänka efter innan munnen öppnas
Förra torsdagen blev jag irriterad när jag var på väg till jobbet. En av mina medpassagerare i tunnelbanan stod och läste en Metro. Nej, det var inte det faktum att han läste Metro som gjorde mig irriterad. Jag läser själv Metro då och då. Det var vad som stod på tidningens förstasida som väckte dessa negativa känslor. Bara genom att läsa rubriken "Åtalade går fria - trots att en mördat" visste jag vad som skulle stå i artikeln. Artikelns egen rubrik "Skyller på varandra - så går mördare fria" styrkte mina misstankar. Fast det var ändå inte att männen hade friats som gjorde mig irriterad. Roten till min irritation var journalisten.
För mig är det ingen konstigt att de friats. Visserligen har jag inte sett utredningarna i målen, men jag litar på att domstolen gjort en korrekt bedömning om de har ansett att det saknas tillräckligt med bevis för en fällande dom. Nåväl, även domstolar kan göra fel, men det är inte min poäng. Vad jag inte förstår är hur journalisten har mage att påstå att männen har friats enbart för att de har skyllt på varandra?! Det är ju inte det som det handlar om! Ifall det hade funnits tillräckligt med bevis för en fällande dom, skulle det inte ha spelat någon roll hur mycket A skyller på B och tvärtom. Finns det tillräckligt med bevis för att fälla A för brottet, blir A dömd även om A "skyller ifrån sig" på B tills öronen ramlar av.
I Sverige har vi principen att vi hellre ska fria än fälla om bevisningen inte är tillräckligt stark. En fällande dom ska avkunnas om det är ställt utom rimligt tvivel att personen gjort sig skyldig till brottet. Det får med andra ord finnas viss mått av tvivel, men inte mycket. Jag kan illustrera det med ett verkligt exempel. Under min praktik på tingsrätten hade vi en förhandling där den åtalade hade åtalats för diverse olika brott. Ett var stöld från en bil. Åklagaren visade bilder från övervakningskameran och under förhandlingen kände jag det som självklart att det var den åtalade på filmen. På bilderna. Men vid överläggningen var jag inte lika säker. Jag kunde inte med säkerhet säga att det var han genom att enbart se på bilderna och filmen. Det hade kunnat vara någon annan som till utseendet påminde om den åtalade.
I de fallen som tidningen räknar upp kunde man inte fastställa vem som gjorde vad. I några fanns det inte tillräckligt med bevis för att båda skulle ha begått mord - det är tänkbart att endast en av dem mördade medan den andre hittade på annat dumt. För mig är det då självklart att de ska frias. Att fälla någon av dem eller till och med båda, trots den bristande bevisningen är lite som att leka rysk roulette. Det är inte okej. Det är inte försvarbart.
När jag läste John Grishams Den oskyldige mannen, som är baserad på en verklig berättelse om en man som dömdes till döden i USA för ett brott han inte begått, upprördes jag något enormt. Om det hade blivit fällande domar i mordfallen skulle vi befinna oss i en liknande situation. Någon av männen skulle säkert ha blivit felaktigt dömd.
Det här med att journalister vrider på saker och ting är inget nytt. Redan under mitt andra år på gymnasiet läste jag om det i straffrättsprofessorn Suzanne Wennbergs bok Introduktion till straffrätten. Det är en otroligt intressant bok att läsa och just det som det här inlägget handlar om finns att läsa från sidan 21 i åttonde upplagan.
Visst är det hemskt att personer som begått morden inte får ta konsekvenserna av sitt handlande, men det skulle vara lika fel om en person som inte begått brottet ändå får ta konsekvenserna.
En av mina lärare på paralegalutbildningen sade att när journalister skriver om juridik, har de i princip alltid fel. Jag börjar begripa hur man kom fram till denna slutsats ... Jag förstår att de vill få sina tidningar lästa, men det är fel att för den sakens skull göra en höna av en fjäder. Att göra folk upprörda utan anledning. Jag menar, vill vi hellre ha domstolar som dömer lite hur de vill?
Dagens citat:
"Håll mig hårt, för jag skakar av all denna meningslöshet."
(Lars Winnerbäck - "Timglas")
Ha det så bra!
Kramar
Jessie