Jessicas grotta

Varje andetag värker och känns som tusentals knivar som skär i själen. Stora och osynliga stenbumlingar ligger och trycker på ens bröstkorg. Den plötsliga gråten bubblar upp och innan man hinner få kontroll över situationen, har ögonen börjat tåras. Man kämpar med att trycka tillbaka gråten i den lilla låda i ens inre där man placerat den och snabbt sätta tillbaka locket. Det tjänar ingenting till att gråta. Lyckan kommer inte tillbaka för det.

 

Trots att man försöker fokusera tankarna på något positivt återvänder man hela tiden till detta. Det som slukat ens lycka med hull och hår. Man trodde att man på något sätt var van, även om man högljutt hävdat motsatsen. För stunden känns det som om den här gången känns hårdare än andra gånger. Man vet att det är överdrift, men i det ögonblicket känns det som att man aldrig mer kommer bli glad. Som om mörkret för alltid kommer att omsluta en.

 

I tysthet läxar man mentalt upp sig samtidigt som man klistrar på en tapper mask och gör sig redo för att möta världen.