Jessicas grotta

"Idun" är fortsättningen på "Freja". Härmed varnas för spoilers!

 

Svartsoten har slagit sina klor kring Vanaheim och Idunvallen. När Tor far till Alfheim för att be sin älskade Freja om hjälp, är hon inte villig att bistå honom. Då bestämmer han sig för att få övertaget i detta maktspel - genom att använda sig av deras dotter Idun.

 

 

Ur ett historieperspektiv och vad gäller personporträtten var boken intressant. Det var kul att det inte är svart eller vitt, det vill säga att personerna antingen är goda eller onda. Johanne Hildebrandts karaktärer badar i gråzoner. Jag som gillade Freja i förra boken blev frustrerad över att hon i den här boken nästan sprack av högmod.

 

Fast utöver detta var "Idun" ingen höjdarbok. Jag var på väg att skriva att det kan ha att göra med att Hildebrandt rapade upp en hel del av det som man fick stifta bekantskap med i "Freja", men det är inte sant. Hon refererade lite då och då, men det var inte mycket upprepning. I skrivande stund försöker jag komma på vad det var som gjorde att jag inte fastnade för boken, men jag kan inte komma på något. Kanske inte särskilt konstruktivt. Jag hoppas att sista boken "Saga" ger mig mer.