Jessicas grotta

När ett mord begås på Österåkeranstalten börjar offrets kusin att frukta för sitt liv han med. Han inser att det bara är en tidsfråga innan han får möta samma öde och därför finns det bara en enda utväg. Det blir länskriminalchefen Christian Pedersen som leder mordutredningen tillsammans med f d åklagaren Susanne Dahlgren. Fast snart förstår hon att när man är fast besluten att sätta dit "de skyldiga" verkar man kunna gå hur långt som helst. Frågan är bara hur långt ...

 

Efter mitt första och enda möte med Leif GW Perssons författarådra, hade jag blandade förväntningar på det vår förre justitieminister Thomas Bodström skrivit. Ända sedan jag fick upp ögonen för honom (tror det var i slutet på högstadiet eller början på gymnasiet) har jag fått intrycket att det är en bra människa. Jag gillar det jag har sett. Om du känner dig osäker på vem Bodström är, föreslår jag att du kikar på nästa avsnitt av "Efterlyst" - han är Hasse Aros nye "sidekick" och Leif GW Perssons efterträdare - eller så kan du googla. Hur som helst, med den uppfattning som jag har om honom hade jag höga förväntningar på hans romaner, för jag förutsätter att det är han och inte någon spökskrivare som har varit i farten. Men efter min erfarenhet av Perssons "Den döende detektiven", var jag orolig för att det skulle bli samma sak med Bodströms "Rymmaren". Till min förtjusning blev det inte så.

 

Språkligt har jag inget att klaga på, fast med tanke på att han är jurist är det inte så konstigt. Majoriteten av alla jurister är språkpoliser - således kan ett stavfel räcka för att göra ett dåligt intryck i juristkretsar. Eller, jo. Jag har en synpunkt och det är att han använde "dom" i dialoger istället för "de" eller "dem". Trots att det är dialoger gillar jag inte när den stavningen eller andra talspråksstavningar används. Men det finns värre man kan göra språkligt, så jag förlåter honom. ;-)

 

Jag upptäckte nu när jag skulle skriva det här inlägget att "Rymmaren" inte har varit så uppskattad i recensioner, vilket jag inte riktigt förstår. Visst, den var kanske inte den mest spännande och det var väl lite svart-vit stämning. Men "Rymmaren" ser jag som samhällskritik och ett försök att skapa debatt, så det var just den punkten som gjorde boken intressant. Är det verkligen okej att personer inom rättsväsendet tummar på rättssäkerheten för att kunna sätta dit kriminella personer? Då menar jag i form av anonyma vittnen eller att använda en bevisning som hovrätten underkänt (just för att det inte är rättssäkert), bara för att man anser att hovrätten har fel? Är det okej att lägga fram mutor av olika slag bara för att få någon att vilja vittna, även om det innebär att vittnet ljuger - att vittnet endast ställt upp att vittna bara för att få något i gengäld? Jag deltog inte i eller följde debatten om just anonyma vittnen, men jag själv anser att det inte är rättssäkert med den typen av bevisning. Som tilltalad ska man ha rättigheten och möjligheten att få veta vem som anklagar en för brott så att man kan ges tillfälle att bemöta det. Tänk själv hur det skulle ha varit om du hade varit åtalad för ett brott där det finns ett anonymt vittne. Du vet inte vem det är som påstår sig ha bevittnat det du är åtalad för. Därför har du ingen möjlighet att kunna bedöma personens trovärdighet (som exempelvis om det finns någon hållhake - säger personen sanningen eller finns det något mer bakom som gör att personen påstår det den säger?). Hur kan man bemöta det? På vilket sätt skulle det vara rättssäkert?! Det Bodström tar upp i boken är onekligen intressant och samtidigt frustrerande - hur nan en del människor vara på det sätt som de beskrivs i boken?! Jag hoppas att det inte ligger mycket sanning i det han skriver ...

 

Fast jag blev besviken på honom när han tog upp det här med förundersökningsprotokoll ("fupar") i brottmål. Nu vet jag inte om det var karaktärens egen okunskap eller om Bodström menade allvar, men han påstod att domaren och nämndemännen läser fuparna i samband med förhandlingen. Det är fel! De får inte läsa i fuparna, såvida inte åklagaren har åberopat någon bevisning därifrån. Fast hela förhör får man inte åberopa om det inte är ett enklare mål som kan avgöras på handlingarna (det vill säga utan en förhandling). Det beror på att vi har något som kallas för muntlighetsprincipen, som återfinns i rättegångsbalken 43 kap. 5 §:

 

"Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen.

 

Det som en part har anfört under förberedelsen får dock läsas upp, om de uppgifter som parten lämnar vid förhandlingen avviker från de uppgifter som parten lämnat under förberedelsen eller parten låter bli att yttra sig eller det finns något annat särskilt skäl."

 

Det innebär att som princip får man inte läsa upp eller ge in skrivna inlagor. Det får man endast göra i undantagsfall. Det här med att rätten (domaren och nämndemännen) inte får läsa i fuparna tog i alla fall den tingsrätt där jag hade praktik, på stort allvar. De var noga med att hålla på muntlighetsprincipen. Även om det endast var karaktärens okunskap, tycker jag att det var lite fel av Bodström att få det att låta som att läsning av fuparna är det som gäller.