Jessicas grotta

Som jag har nämnt tidigare hatar jag spindlar. Jag är verkligen livrädd för dem. När jag bodde med mina föräldrar sade min pappa vid något tillfälle att när jag såg en spindel, skrek jag som om det vore en haj jag såg. I min värld är det ingen större skillnad mellan dessa två varelser. Båda vill ju käka upp mig. Inte blev min spindelskräck bättre av att jag under en period i grundskolan med stor sannolikhet blev spindelbiten om nätterna när jag sov. Jag hade identiska märken på benen som min pappa hade när han var barn och det hade min farmor med egna ögon konstaterat var spindelbett (hon hade sett spindeln singla ned från taket när hon en natt bestämde sig för att hålla vakt vid min pappas säng). Att ge sig på någon i ett försvarslöst tillstånd är lågt, till och med för att vara en spindel.

 

Det finns en del att klaga på på den här lägenheten, men det värsta är nog alla dessa hemska spindlar! Det spelar ingen roll hur många fasansfulla spindlar vi dödar – det dyker hela tiden upp fler och fler. Att säga att de förökar sig som kaniner är ingen överdrift. Men var tusan kommer allihop ifrån?!

Att bo i den här lägenheten är som att leva i en skräckfilm. Man vet aldrig när eller var spindlarna dyker upp eller hur stora de är. Och inte är lejonen till någon särskild stor hjälp heller. På sin höjd kan honan boxas lite med dem eller sätta sig framför hålet i väggen som de krupit in i. Dock verkar de flesta av våra ovälkomna inneboende tycka att vårt badrum är drömplatsen att bo på. Tur att vi även har en toalett. Fast nu tycks spindlarna i badrummet ha flyttat ut. De blev nog rädda varje gång jag kom in för att duscha.