Jessicas grotta

Man kan väl inte ha otur jämt? Efter två misslyckade blodgivningsförsök var det dags för ett till i dag. Första gången krånglade SJ. Andra gången stack sköterskan fel. I dag borde det bli rätt. Trots att jag är en olyckskorp borde jag inte ha otur jämt.

 

Till skillnad från första blodgivningsförsöket var tåget i tid i dag. Halva inne! Fast när jag steg av tåget i Köping började regnet att vräka ned från himlen. Lite typiskt, men vad kan man begära? Jag var ändå så fokuserad på att det skulle bli blodgivning i dag att jag struntade i regnet.

 

När jag klev in på blodcentralen var det en man före mig, men förutom honom var det folktomt och det är underligt. Varje gång jag har varit på blodcentralen i Köping på tisdagskvällar har det alltid varit fullt med folk. Har man tur behöver man bara vänta någon timme. Men icke i dag. Och till min lättnad såg jag att sköterskan från förra gången inte jobbade i dag - alltid något! Efter att bara ha väntat en liten stund kom sköterskan (jag tror han är sköterska?) Kenneth och hämtade mig.

 

Då den vanliga genomgången av min hälsodeklaration var klar och jag hade valt en gåva, fick jag sätta mig i ena stolen och vänta på att få nålen i armen. Som tur var, var det Kenneth som stack mig och jag var faktiskt tvungen att kolla på armen för att vara säker på att han hade fått in nålen i armen eftersom det inte kändes ett dugg. Ända sedan jag började ge blod i december 2008 har det alltid gjort ont när nålen sticks in i armen. I och för sig är det en smärta som snabbt går över och inte alls skäl till att avstå från blodgivning, men efter nio eller elva tappningar (är osäker på om de räknar med mina två tappningar i Malmö) var jag bombsäker på att det är så det ska kännas. Jag vet inte vad han gör, men det var en trevlig upplevelse. Och givetvis gav jag honom beröm för det!

 

Sedan gick tappningen hur fint som helst. När jag var klar gick jag ut i väntrummet, drack och åt lite och sedan gick jag hem i regnet. Och jag var glad. Väldigt glad. När tanken först började rota sig i mitt huvud när jag gick på högstadiet (tanken på att jag kunde tänka mig att ge blod när jag blev äldre) kunde jag aldrig föreställa mig att det skulle vara så trevligt att ge blod. Jag längtar till varje tappning och tycker att det är synd att jag inte får ge oftare. Framför allt nu när Kenneth har kommit in i mitt liv. ;-) Men tillbaka till allvaret. Jag fylls av lycka varje gång jag får ge blod. Det går knappt att beskriva det med ord. Därför kan jag inte förstå att det inte är en självklarhet att bli blodgivare för alla som kan bli det. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att bli blodgivare. Absolut inte. Blodgivning kommer jag att fortsätta med tills de förbjuder mig att ge bort mitt blod. Men det kommer förhoppningsvis dröja. :-)