Jessicas grotta

 

Två politiker startar ett upprop mot rasism. Därefter mördas en av politikerna och misstankarna riktas genast mot Sverigedemokraten Carl Struwe.

 

Thomas Bodström skriver väldigt bra. Språket är korrekt och boken är smidig att läsa. Intrigen har stort potential men trots detta tycker jag inte att Bodström lyckas riktigt hela vägen fram. Precis som med Rymmaren skulle jag inte vilja kalla Idealisten för deckare. Snarare samhällskritik eftersom han belyser det politiska livet och även hur det kan gå till i polis-, advokat- och åklagarkretsar. Jag är medveten om att detta är fiktion och att mycket därför kan vara uppdiktat, men trots det väljer jag ändå att tro att det finns en gnutta sanning i det jag läser. Jag har genom utbildningen trots allt rört mig i en del av denna värld. Idealisten är dock ett tappert försök till en deckare, men det stannar också tyvärr vid endast ett försök. Visserligen kan verkliga brottsutredningar stanna vid endast en misstänkt, men en skicklig författare stannar inte där. Skicklig deckarförfattare sprider ledtrådar och misstankar omkring sig till höger och vänster. Nu i efterhand insåg jag att Boström försökte ge ledtrådar, men de var få och inte alls så spridda som jag hade önskat att de var. Läsaren hade två alternativ att välja mellan; antingen är gärningsmannen Carl Struwe eller så är det någon annan. Fast några riktiga förslag eller misstankar om vem denna kunde vara gavs inte. Jag är van vid att deckarförfattare skriver så att läsaren börjar misstänka nästan samtliga karaktärer i berättelsen. Det är det funderandet som jag saknar i Idealisten. Jag vill fundera så att det kommer rök ur öronen. Jag vill känna mig osäker på vem gärningsmannen är. Jag vill misstänka A, för att sedan ändra mig till B, men i slutändan ändå gå tillbaka till A. Fast när boken är slutläst inser man många gånger att det var C som var gärningsmannen.

 

 

Visst, gärningsmannen var kanske lite oväntad. Jag vill inte säga så mycket mer om den saken med risk för att förstöra läsningen av Idealisten, men jag kan säga så mycket som att det är först under de femtio sista sidorna som det börjar bli spännande men det är också då boken i princip är slut. De femtio sista sidorna är tråkigt nog bokens räddning. Jag hade gärna sett att den spänning som Boström förlagt här, hade spritts i hela boken så att man som läsare fått lagom med spänningsportioner. Dessvärre, enligt mig, går allt för fort. Man hinner knappt fundera över vem som kan tänkas vara mördaren innan man får svaret. Eller, i alla fall en del av svaret. Dessutom kretsar ungefär hälften av handlingen kring Susanne Dahlgrens och Mattias Berglunds hemliga och förbjudna förhållande. Båda vet att de gör fel och intalar sig att de inte ska falla dit igen. Ständigt detta tjat om att det är slut. Jag vet att känslor och förhållanden kan vara komplicerade, men i det här fallet blir det bara tråkigt att läsa om deras motstånd hela tiden. Inte för att jag tycker att otrohet är bra, men det hade nog blivit bättre om Bodström försökt krydda till detta med lite spänning i alla fall.

 

Idealisten fungerar utmärkt som samhällskritik och får en att börja fundera över det rättssamhälle som vi lever i och vad som kanske egentligen försiggår inom politiken. Men mer än så är det inte. Tyvärr. Jag har svaga förhoppningar på den tredje delen - Lobbyisten - men de är svaga. Mycket svaga.