Konsten att gå långsamt
Tänk vad svårt det är att gå långsamt! Hur fokuserad jag än är på att ta långsamma steg slutar det ändå med att jag rusar iväg.
På gymnasiet hände det att jag och min kompis Hanan tog en runda på stan när vi hade håltimme. Vi är rätt lika, jag och Hanan. Visserligen inte utseendemässigt, men bortsett från det. :-) Så var det i alla fall tidigare. Hur som helst, när vi hade dessa håltimmar brukade vi vara tydliga med att vi inte skulle stressa, utan att vi skulle gå långsamt. Och det gjorde vi. I alla fall i sisådär en halv minut om ens det, men sedan ökade vi omedvetet takten. Så fort vi kom på oss själva med att göra detta, läxade vi upp oss och försökte på nytt att gå långsamt. Till sist brukade vi ge upp och tillät oss gå i rask takt.
Varje morgon som jag ska till jobbet går jag ut på perrongen några minuter innan tåget ska gå. Det är för att jag ska slippa stå och frysa alltför länge. När jag går längs perrongen brukar jag uppmana mig själv att gå långsamt så jag slipper stå och vänta länge i kylan. Det fungerar i några sekunder, men sedan rusar jag fram igen. När jag kommer på mig själv försöker jag gå långsamt, men resultatet blir bara som på gymnasiet.
Hur kan det egentligen komma sig att det är så här? Varför är jag programmerad att ha racerfart? Kan det vara så att det rör sig om en omedveten vana och om det är så, hur blir man bäst av med den? Har du några tips?
Dagens citat:
"Skapa inte dagen med de trasiga bitarna från gårdagen."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie