Jessicas grotta

Just nu är hela mitt inre i uppror och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. En mängd olika känslor bubblar i mitt inre - jag är nervös, glad, osäker, ledsen, rädd, skamsen, panikslagen, nyfiken ... Bara för att nämna några och ja, du märker kanske att det är en enda röra. Men oroa dig inte. Det är inget allvarligt. Eller, det beror i och för sig på vad man menar med allvarligt. För detta är på sätt och vis livsavgörande. Men det jag menade med att det inte är allvarligt var att jag inte är döende eller liknande. Däremot kommer jag byta jobb.

 

Allt har gått så fort att jag fortfarande inte riktigt fattat vad som hänt. Jag har hela tiden tittat efter annat arbete nere i området kring Halmstad. Jag har alltså utgått från Halmstad och sedan kollat vad som kan vara lämpligt pendelavstånd. När jag inte hittade något bestämde jag mig till sist för att skicka spontanansökningar till advokatbyråer i och kring Halmstad. Efter att ha fått en del nej började jag tappa tron och trodde inte att det skulle bli något.

 

På en söndag skickade jag några spontanansökningar till några byråer i Varberg. När jag var på väg hem från jobbet på torsdagen veckan därpå (det vill säga två dagar efter att jag skickade ansökningarna) fick jag samtal från en av dessa byråer. Eftersom jag satt på tåget just då kom vi överens om att kvinnan som ringde skulle ringa på onsdagsmorgonen istället. Det gjorde hon och jag fick veta att ägaren av byrån hade blivit intresserad av mig och ville träffa mig på fredagen den veckan. Därför tog jag ledigt på fredagen och åkte ned till Varberg. Efter mötet fick jag beskedet att de skulle kontakta mina referenser och sedan återkomma till mig under den kommande veckan. På tisdagen blev jag uppringd av ägaren som erbjöd mig anställning hos dem.

 

 

I slutet av juni kommer jag alltså börja jobba på en liten advokatbyrå i Varberg. Nu gäller det bara att hitta en bostad så fort som möjligt, men turligt nog har vi några alternativ att välja bland vad gäller orter. Fast det är grymt svårt att få bostad där nere. Inte alls lika lätt som i Köping. Jag är väldigt stressad över detta problem och har även daglig magvärk. Men det ska lösa sig. Det har jag bestämt mig för. På något sätt ska vi få ihop det.

 

Det bästa är att jag och älsklingen kommer att få bo ihop igen. En annan bra sak är att jag kommer närmare Skåne. ^^ Fast det är väldigt jobbigt att lämna nämnden. Jag trivs otroligt bra med de flesta och jag tycker om mina arbetsuppgifter. I torsdags pratade jag med ett av hyresråden i min arbetsgrupp angående det här med att jag ska lämna dem. När han frågade om jag kommer tillbaka, svarade jag med ett leende att vi får se. Man vet ju aldrig vad som händer. Vi fortsatte att prata om det och plötsligt sade han "Vi tror inte det." Med ett skratt frågade jag om han menade att jag inte kommer bli kvar i Varberg? Då såg han mig i ögonen och sade allvarligt "Nej, att du inte kommer tillbaka." När han sade det både lät han och såg ut som en ledsen och övergiven hundvalp. Mitt hjärta värkte i det ögonblicket. Jag hade redan innan känt mig som en förrädare. Den känslan blev inte bättre av detta.

 

Jag är rädd. Livrädd faktiskt. Tänk om jag inte passar på advokatbyrå? Kanske misslyckas jag med arbetsuppgifterna och gör dem besvikna? Jag tycker inte om förändringar. Jag är inte bra på dem. Men jag ska ge det ett försök. Det måste jag. För vår skull.

Dagens citat:

"Osäkerheten är ofrånkomlig. Oron är valfri."
(Björn Natthiko Lindeblad)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie