Jessicas grotta

Andra har alltid blivit fascinerade av mig. Nåja, inte av mig som person, utan av min dialekt. Eller snarare brist på dialekt. Det beror på vem man frågar. Skåningar blir förvånade över att jag är skåning eftersom de inte tycker att jag pratar skånska för fem öre (och det vill de allra flesta påpeka så ofta som möjligt). Under den tid vi bodde i Mälardalen och även nu i Halland får jag höra det motsatta, för dessa personer hör visst att jag pratar skånska - även om det inte är lika bred som andra skåningars. Sedan finns det vissa som trott att jag med flit har försökt jobba bort min skånska. Men så är det inte. Jag har helt enkelt aldrig talat bred skånska. Varför vet jag inte, för jag skulle mer än gärna vilja det.

 

 

Jag förstår inte varför dialekten ska vara så himla viktig. Spelar det egentligen någon roll hur vi pratar? Även om jag ofta kan skoja om att jag är en stolt Skåne-patriot, är vi allihop till syvende och sist svenskar. Svenskar som är utspridda lite här och var i landet. Dessutom flyttar vi runt en hel del. Det finns exempelvis hyfsat många skåningar i Stockholm. Visst är det charmigt med dialekter (skånskan ligger mig närmast om hjärtat), men oavsett hur jag pratar är jag den jag är. Jag är en ung gift kvinna som är född i Skåne, vuxit upp i Malmö, bott fyra år i Mälardalen, är utbildad paralegal, bor numera i Halland och arbetar som advokatsekreterare på en liten byrå. Det kan inte min dialekt (eller brist på dialekt om du föredrar det) sudda bort. Och jag kommer fortsätta att vara den jag är även om jag i framtiden börjar prata norrländska (varför jag nu skulle det ... Men du fattar nog vinken!).

 

Kan vi därför inte enas om att lägga ned dialektdiskussionen och sluta behöva påpeka för vissa att det inte alls hörs att de är därifrån de är? För just det kan faktiskt såra - tro det eller ej! Kan vi inte enas om att vi är de vi är? Oavsett hur vi pratar? För det är det som jag anser är viktigt. Annat kan kvitta.