Plågsam panik
Man vet att alla tittar. Stirrar. Med avsmak. Man behöver inte titta upp för att se det. Man vet ändå. Därför kan man fortsätta att titta ned i bordet. Försöka att inte låtsas om omvärlden medan hjärtat hamrar frenetiskt i bröstkorgen. Hamrar så att man inte får luft. Man tvingas ta djupa och lugna andetag, men ändå hjälper det inte. Hjärtat fortsätter att hamra på. Hamra så att kroppen skälver. Man vet att alla ser det. Alla ser och vet. Det går inte att dölja. Hur skulle man kunna det?
När tallriken bärs in får man panik. Man vill springa ut och inte se sig om. Men det kan man inte. Man sitter som fastklistrad på stolen. Börjar fundera på om någon har placerat lim på sitsen. Sett till så att man inte ska kunna fly. Sett till så att man är fångad. Som ett djur i bur.
Maten blänger illvilligt på en. Försöker psyka. Bryta ned en mentalt så att det inte finns något kvar. Man greppar besticken och gör sig redo att gå till anfall. Det är i alla fall vad man inbillar sig att man är beredd att göra. Fast man vet redan nu att det är lögn. Ren och skär inbillning.
Väggarna kommer allt närmare. Människorna runt omkring stirrar. Viskar. "Se på den. Som den vräker i sig. Borde den inte hoppa över en måltid eller två?" Man hör dem inte. Men man vet. För det är trots allt endast sanningen. Man tänker ju samma sak själv.
För en sekund gör man sig beredd att fly. Man måste ut. Man klarar inte av att genomlida de andras föraktfulla stirrande. De andras dömande blickar. Man behöver inte se dem för att veta att det är just det de gör. Man vet det ändå. Lika glasklart som att himlen är blå och att grisar inte kan flyga. Men man sitter kvar. Tar djupa andetag. Blundar hårt. Tar en tugga. Inser att detta kommer ta tid. Och bli plågsamt. Mycket. Plågsamt.
Dagens citat:
"När du har nått botten, är du öppen för de största positiva förändringarna."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie