Berövad (Liz Coley)

När trettonåriga Angie Chapman betraktar sin spegelbild, känner hon inte igen sig. En mager och blek främling stirrar tillbaka - med en sextonårings skräckslagna blick. Angie har inget minne av vad som har hänt, men tre år har gått. Tre år då hon varit spårlöst försvunnen, förmodad avliden. Ärren som slingrar sig runt hennes handleder och vrister är de enda ledtrådarna. Nu måste Angie försöka lösa gåtan om sig själv. Och det finns några som kan berätta varje fasansfull liten detalj om de inte hade varit inlåsta - i hennes egen hjärna. Kommer Angie verkligen klara av sanningen? Skulle du radera dina värsta minnen om du bara kunde? Skulle du då förbli samma människa? Vad skulle du förlora? Vad skulle du vinna?
 
Antagligen bor det en liten självplågare i mig, för annars vet jag inte varför jag anmälde mig till Liz Coleys Berövad när Booked gav en chansen att läsa den. Nu när den ligger färdigläst framför mig, ryser jag i hela kroppen. Oupphörligen. Men tröstande nog vet jag att just den här specifika berättelsen är fiktiv. Det försäkrar författaren i slutet av boken.
 
 
Boken är välskriven med vackert språk och utförliga beskrivningar, och som läsare sugs jag lätt in i berättelsen. Fast den stannar inte kvar lika länge hos mig som exempelvis Skuggbarn och det är inte lika svårt att lägga den ifrån mig, även om jag vid ett par tillfällen höll på att missa att stiga av bussen i Falkenberg när jag var på väg hem. Fast den berör mig ändå till viss grad. Problemet är bara att jag inte berörs tillräckligt. Inte som i exempelvis Hungerspelen-trilogin.
 
Jag kommer aldrig att kunna förstå mig på eller acceptera vuxna som utsätter barn för sexuella övergrepp. Inte heller vuxna som ger sig på närstående, såsom sina egna barn eller syskonbarn. Sådant handlande är vidrigt. Minst sagt. Tyvärr lyckas inte Coley skildra just den biten. Det känns som om hon endast snuddar vid ämnet. Å andra sidan upplever jag att boken är riktad till en yngre läskrets och då är det inte så konstigt. Men det är synd, för jag tror att boken hade vunnit lite mer på det.
 
Mitt intresse för det här med multipla personligheter väcktes definitivt av att läsa Berövad. Jag tycker att det är intressant vilka metoder hjärnan tar till för att skydda sig. Angelas tre år av fångenskap var helt bortsuddade. Det är otroligt att hjärnan har en sådan kraft och kapacitet till att göra något sådant. Vad läskigt det måste vara att inte vara medveten om att man har flera personligheter inuti sig själv. Visst, om man inte känner till det, lider man väl egentligen ingen större skada, men du förstår kanske vad jag menar?
 
Hur som helst är Berövad värd att läsas, men saknar den extra kryddan som krävs för att fullkomligt trollbinda läsaren.
 
Det här exemplaret fick jag genom Booked.


Dagens citat:

"Kärleken vill inte ha något – och den räds ingenting."
(Eckhart Tolle)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie