Ännu ett liv som slocknat
I tisdagskväll när jag satt i soffan och såg på film ringde min pappa till mig. Hans ton sade mig att något hade hänt och först var jag på väg att fråga om det hade hänt någon av dem där nere något, men jag lät bli. I nästa stund fick jag ändå svaret. Under natten mellan måndag och tisdag hade deras/familjens kanin hastigt och oväntat gått bort. Det kom som en chock för mig och när jag någon sekund senare förstod vad det var han sade, började jag gråta (och det gör jag även i skrivande stund).
Precis när jag hade börjat på gymnasiet köpte min syster en kanin som blev familjens kanin (trots att det emellanåt envisades med att det var syrrans kanin). Hon var så himla söt (kaninen alltså, och inte min syster) och hon bevisade det som min mamma hela tiden har sagt, men som jag aldrig trodde på; en kaninunge är lika stor som en handflata. Hennes färg på pälsen var så himla vacker.
Eftersom mina föräldrar vägrade att ha kanin inomhus, fick hon bo i uteburen (som mina föräldrar en gång i tiden byggt) på balkongen. Vi tog in henne i lägenheten med jämna mellanrum tills hon vande sig och nästan enbart ville vara utomhus. Under dessa gånger då vi tog in henne i lägenheten hade vi roligt tillsammans. Jag och min syster ville gärna att kaninen och Jocke skulle bli vänner, men det ville inte den extremt svartsjuke Jocke. Kaninen gjorde ett tappert försök att bli vän med honom genom att slicka honom längs med hans bröstkorg. Upplysningsvis kan jag tala om att Jocke inte uppskattade den gesten och efter det var det omöjligt att försöka få dem att bli vänner.
En annan gång låg jag och kelade med henne i soffan och till slut somnade jag. Enligt mina föräldrar hade även kaninen somnat och det hela var tydligen väldigt gulligt att se.
Jag har ännu fler trevliga minnen med henne, men att räkna upp och berätta om allihop skulle ta tid och inlägget skulle bli oändligt långt. Istället kan jag sammanfatta det med att det finns många ljusa minnen och jag tycker om henne väldigt mycket. Saknaden är därför stor och det känns jobbigt att hon är borta. Till det kan läggas att jag har dåligt samvete över att jag knappt tillbringat någon tid med henne de senaste åren (sedan jag flyttade hemifrån). Nu är det för sent.
Hennes bortgång är nog jobbigast för mina föräldrar eftersom hon var den enda de hade kvar sedan jag och min syster flyttat hemifrån och efter det att Jocke gått bort för snart tre år sedan. Det kommer även bli rätt jobbigt för syrrans katt när han inser att kaninen är borta. De hade nämligen blivit väldigt bra vänner. Han brukade hoppa in i hennes bur när han var på besök, och äta hö tillsammans med henne.
Det viktigaste är att hon har haft ett bra liv och jag hoppas att hon själv tyckte att hon hade det. Hon kommer alltid, precis som alla husdjur, att vara saknad och vi kommer alltid att minnes henne med kärlek och glädje.
Dagens citat:
"Små steg varje dag är allt som krävs."
(Okänd)
Ha det så bra!
Sörjande kramar
Jessie