Tur i oturen
Jag är så himla trött på det här "till-och-från-vädret" som vi i Mälardalen (i alla fall den norra delen) har haft. Ena dagen snöar det, för att i nästa börja töa. När det sedan har blivit så där kladdigt och slaskigt - då fryser det igen! Sedan kommer ännu mer snö, som i sin tur följs av töväder och så vidare (i all oändlighet). Jag är ingen vintermänniska och längtar mig därför fördärvad efter sommaren. Jag vill ha värme. Jag vill inte ha mer snö. Jag vill inte ha mer is.
Innan man kommer till mitt jobb, måste man gå nedför en ganska lång stentrappa. Nu när vi har haft detta snö-slask-frys-väder har det samlats en massa is på trappstegen till denna trappa. Det gör att man knappt får plats med sina fötter och risken att halka är skrämmande stor. Det finns en del som har halkat i trappan. Fram tills i onsdags i förra veckan hade jag trott mig finna en taktik för att ta mig nedför denna livsfarliga trappa. Jag hade inte halkat en enda gång och jag klarade av att gå nedför den i rätt rask takt. Men inte i onsdags.
Plötsligt halkade jag till med foten på ett av trappstegen och föll bakåt. Precis som Jonesy gick det som i slow motion för mig, fast jag är övertygad om att det endast rörde sig om några få minuter eller kanske till och med sekunder. Jag landade på rygg i stentrappan, men av ren reflex vred jag på mig så att jag kom att hamna mest på min vänstra sida. Min vänsterarm fick med andra ord ta stor del av smällen. Jag minns inte om jag slog i huvudet, men med tanke på hur jag mådde senare (i och för sig en mycket mildare version av mitt lilla isäventyr på väg hem från Läggesta) tror jag nog att även huvudet fick sig en liten smäll. Tur att jag hade mössa på huvudet.
Jag hade ont i kroppen, men istället för att konstatera om jag skadat mig allvarligt eller ej, reste jag mig blixtsnabbt upp och fortsatte gå som om ingenting hänt. Varför? Av två anledningar. Det kom folk bakom mig och längs den här trappan finns Friskis & Svettis och varje morgon står det folk och tränar vid fönstren. Jag skämdes helt enkelt över att ha ramlat och ville därför försvinna så fort jag kunde. Senare på kvällen och även dagen efter hade jag väldigt ont i kroppen och kunde knappt röra min vänsterarm. Men jag är okej! Jag skadade mig inte allvarligt och i skrivande stund är jag bara lite öm i kroppen.
Jag och ena arbetskamraten pratade om just detta lite senare. Hur korkad man är när man prioriterar i den här typen av situationer. Hon hade nämligen varit med om något liknande vid universitetet och gjorde precis som jag - skyndade sig bort som om inget hänt trots att hon knappt kunde gå. Jag vet att jag inte hade någon anledning att skämmas, för halka kan ju hända vem som helst och framför allt när underhållet av trappan är så dåligt skött som den är. Varför bryr man sig så mycket om vad andra tycker? Eller, i alla fall vad man tror att andra tycker. Det är helt galet! Får försöka att prioritera rätt nästa gång - att först och främst ta reda på hur pass skadad jag är och strunta i om andra har sett och vad de eventuellt tycker om min klumpighet.
Dagens citat:
"En dag kommer någon att kliva in i ditt liv och få dig att förstå varför det inte fungerade med någon annan."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Jag lyckades med en sån där pinsam grej en gång... Jag var på ett café i Norrköping och skulle äta lunch, för mig själv, mellan lektioner. Gick på Komvux då.
Efter att ha beställt min mat går jag mot uteserveringen, ut i vårsolen som var då. Tankspritt smsar jag med någon och ser mig inte riktigt för. Ser inte glasväggen som jag går rakt mot. I min lilla värld var det öppet ut. Rakt in i rutan gick jag. Förvånad och skamsen började jag skratta.
Sen var det bara att gå ut på uteserveringen, bland de som sett mig gå rakt in i rutan, och vänta på maten. Det gick inte att låtsas som ingenting så jag passade på att skratta åt mig själv riktigt ordentligt och leende ta emot små kommentarer om min klantighet. Göra det bästa av situationen helt enkelt ;)