Radio- och TV-avgift för dator vs. Lagen
Det här är en del av mina tankar och funderingar kring juridikpoddens femte avsnitt.
Syftet med radio- och TV-avgiften är att finansiera SVT, Sveriges Radio och UR. Numera vill Radiotjänst att man betalar avgiften även om man inte har en TV. Det räcker med en dator eller surfplatta. Enligt Mårten är det en person som har bestritt detta och nu ligger tvisten i tingsrätt (om det inte redan har avgjorts när jag skriver det här). Det är hur som helst inte bara den här personen som har reagerat på denna avgiftsplikts riktighet. Tydligen är det även en KTH-professor som menar att datorer, surfplattor etc. inte omfattas av lagens [Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst] ordalydelse:
2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål.
2 a § Den som innehar en TV-mottagare ska betala radio- och TV-avgift till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag (RIKAB).
I lagrummet pratas det om "utsändning" och "vidaresändning". Enligt KTH-professorn är det inte fråga om att ta del av någon utsändning om man självmant söker upp det man vill se på, eftersom detta är en aktiv åtgärd. Därför blir det ingen "utsändning" i lagens mening. Men hur är det med "vidaresändning"? Så här står det i propositionen (2005/06:112), sidan 92:
Med utsändning eller vidaresändning avses i enlighet med vad som gäller enligt 1 kap. 1 § radio- och TV-lagen (1996:844) en sändning som är avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (rundradiosändning). TV-tjänsten beställ-TV (video on demand) omfattas således inte av definitionen. En sådan tjänst är inte riktad till allmänheten eftersom den sändande inte utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vederbörande. Utsändning av IP-TV kan ske bland annat genom s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast. Dessa tekniker för utsändning eller vidaresändning får jämställas med rundradiosändning ("broadcasting") i lagens mening.
Om man ska gå efter denna beskrivning, då är jag nästan beredd på att godta att dator, surfplatta etc. faktiskt ska omfattas av avgiftsplikten. För SVT-play och liknande tjänster är ju tillgängliga för vem som helst. Exakt vad de menar med "utan särskild begäran" kan jag däremot inte svara på ...
Precis som en del andra reagerade jag när jag fick höra det här med att man ska behöva betala avgiften bara för att man har en dator etc. Samtidigt har jag respekt för avgiftens syfte, fast det är inte alla som ser på SVT eller lyssnar på Sveriges Radio. Vi betalar vår radio- och TV-avgift, men precis som älsklingen flera gånger har påpekat, är det sällan som vi ser på SVT (lyssnar på Sveriges Radio gör vi aldrig). Melodifestivalen och Eurovision brukar jag vilja se på varje år och någon gång händer det att jag även ser på nyheterna som SVT visar. Men utöver det ser vi i princip aldrig på SVT.
Men tänk om vi aldrig - whatsoever - hade sett på SVT? Varför skulle vi då vara tvingade till att betala avgiften? Bara för att vi har en TV som vi använder till att se på andra kanaler? Visserligen står det i lagen (se mina citat ovan) att det räcker att man har en TV-mottagare för att man ska bli skyldig att betala avgiften. Men är inte det lite dumt på sätt och vis? Dessutom tycker jag att Radiotjänst nästan har börjat med en slags hetsjakt för att få in så många avgifter som möjligt. Så fort jag fyllde 18 år (då bodde jag fortfarande hos mina föräldrar) ringde de mig och ville att jag skulle betala avgiften. Sekunden efter att jag flyttat ihop med älsklingen och bytt adress, ringde de igen ... I mina ögon börjar det bli lite löjligt.
Älsklingen kom med ett klokt förslag när det kommer till att betala avgiften för att man har en dator (Radiotjänst motiverar detta med SVT-play om jag inte minns fel). Varför inte skydda SVT-play med en kod? En kod som man får om man betalar TV-avgiften. På så vis kan man själv få välja om man vill ha tillgång till SVT-play eller inte. För bara för att man har en dator (eller TV för den delen) innebär det inte att man är en SVT-användare. Fast om man ser på SVT, SVT-play eller lyssnar på Sveriges Radio ska det vara en självklarhet att betala avgiften.
Dagens citat:
"Varje tanke är ett frö. Om du sår vildapel, räkna inte med att skörda Golden Delicious."
(Bill Meyher)
Ha det så bra!
Avgiftspliktiga kramar
Jessie
Hej Jessica!
Nu är jag i och för sig varse om att det här inlägget är gammalt men då jag av en slump härvid stötte samman med det så tänkte jag bidra med en kommentar.
En dator kan inte behandla rundradiosändningar i teknisk mening. Det är svårförklarat men skillnaden mellan en teve och en dator är att en teve mottar signaler hela tiden via kabelnätet, satellitmottagare eller ip-teve. För att en dator ska motta signaler krävs ett anrop till den som distribuerar tjänsten, i det här fallet en särskild webbadress (svtplay.se), om det hade varit som med en teve vilken förmedlar rundradiosändningar hade ju t.ex. virus sänts ut så fort en dator ansluts till internät i stället för när en särskild webbadress anropas.
KTH-professorn kan sålunda sägas ha rätt i en mening, men det är inte riktigt så enkelt. Ut- och vidaresändning är visserligen tekniska begrepp men i lagstiftningen används de inte i en teknisk betydelse vilket framgår på s. 91 prop. 2005/06:112 där det i sin tur refereras vidare till s. 189 SOU 2008:116 som i sin tur refererar vidare till s. 41 prop. 2001:02:74. I den sista propositionen, som är en tilläggsproposition till yttrandefrihetsgrundlagen, framgår att det är när uppkopplingen sker, och inte anropet till en viss webbadress, som avgiftsbeläggs. Att det fortfarande inte är en rundradiosändning i teknisk mening skiter man helt enkelt i.
Det kan i sammanhanget ifrågasättas om det här är ett bra sätt att genomföra en lagstiftning på. Alltså att använda tekniska begrepp i en betydelse de inte är avsedda för vari den betydelse de används i framgår först i tredje hand. Som bekant har vi ju legalitetsprincipen vari det s.k. obestämdhetsförbudet inackorderas. Förbudet är dock en icke lagfäst princip och har sålunda sällan aktualiserats i några svenska rättsfall, Europadomstolen har dock tillämpat principen. Kruxet är dock att det här är den straffrättsliga legalitetsprincipen, den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen saknar ett obestämdhetsförbud.
Men i hänseende av att rättsvillfarelse inte godtas och att det stipuleras krav på att envar måste känna till lagen är det här ett exempel på en katastrofalt dålig lagstiftning, givetvis ska inte tekniska begrepp användas på ett medvetet felaktigt sätt utan då ska andra termer användas! I sammanhanget är det intressant att titta på vad Lagrådet erinrade när de fick lagförslaget på sitt bord. De erinrade nämligen ingenting.