Den sällskapsrädda svensken
Under en lunch berättade gruppjuristen i min arbetsgrupp om sin och en väns resa till Tokyo. Vid något tillfälle hade de hamnat i ett porrvaruhus och haft lite roligt åt de generade japanska män som de mött i detta varuhus. En annan gång hade de gått till ett kafé, men ganska snart hade gruppjuristen fattat vad det egentligen var för verksamhet på det där kaféet.
Hur vi sedan gick från suspekta kaféer i Japan till svenskars beteende vet jag inte riktigt, men gruppjuristen i den andra arbetsgruppen nämnde det bästa sättet att få ett bord på ett fullt kafé i Sverige; man sätter sig helt enkelt vid något av borden för ganska snart efter att man har gjort det kommer personerna som sitter där resa sig och gå därifrån. Han har själv testat det några gånger så han kunde intyga att det fungerar.
Vid en eftermiddagsfika (tror jag att det var?) talade vi återigen om de sällskapsrädda svenskarna, men den här gången handlade det om beteendet på tåg och bussar. Här i Sverige sätter vi oss ogärna bredvid någon om det finns andra lediga platser. Gruppjuristen i den andra arbetsgruppen berättade om en lärare från Spanien som han haft. När denne lärare skulle åka buss (tror till och med att det var första gången han skulle göra det i Sverige) var det bara han och en äldre kvinna ombord. Istället för att sätta sig på "en egen" plats satte han sig bredvid kvinnan, som då blev livrädd. Läraren försökte förklara för henne att det är så de gör i Spanien - istället för att sprida ut sig fyller de på där det redan sitter någon.
Så gör inte vi svenskar och jag är inget undantag. Det är som om vi är rädda för varandra. Om det sitter en person vid ena änden på en bänk, sätter man sig vid andra änden - om man nu över huvudtaget sätter sig på bänken. Oftast är det ingen som vågar sätta sig i mitten. Vi vill gärna ha gott om utrymme bredvid oss. Ifall det bara finns platser bredvid någon annan på buss eller tåg, väljer man att hellre stå än att sätta sig på någon av dessa platser. Trots att tåget är överfullt väljer man att lägga sin väska och/eller jacka på sätet bredvid och hoppas att det avskräcker andra från att vilja sätta sig just där.
När jag skulle hem från jobbet en dag var tåget hem som vanligt fullt. Därför frågade jag en man om platsen bredvid honom (där hans jacka och väska låg) var ledig. Irriterat muttrade han något samtidigt som han lade både jackan och väskan på hatthyllan. Under hela redan fram till Västerås gav han mig då och då ilskna blickar.
Jag utgör som sagt inget undantag utan är själv en sällskapsrädd svensk. I första hand föredrar jag att sitta själv och undviker ibland att sätta mig på en bänk där det redan sitter någon. Men visst är det märkligt att det är så? Jag skulle till och med vilja säga att det är korkat att vi svenskar beter oss så, men "korkat" är antagligen ett för starkt uttryck och skulle nog bara reta upp någon. Jag menar, varför skulle det vara farligt att sätta sig bredvid någon på tåg eller liknande? Visst finns risken att man måste resa sig om den som man satt sig bredvid ska av före en själv, alternativt att man måste be den som satt sig bredvid en att resa sig om man ska av före denne. Fast det är väl ändå inte så rysligt jobbigt? Vad är det då som är problemet? Ibland kan jag själv känna att jag inkräktar på andras utrymme men det är dumt att tänka så.
Kanske borde jag själv börja utmana denna sällskapsrädsla - mest för egen del. Förmodligen kommer jag inte bli särskilt uppskattad, men det struntar jag i. Stolar, säten och liknande finns ju till för att vi ska sitta på. Så det så!
Dagens citat:
"Kom ihåg; du kan inte nå ut till det som ligger framför dig förrän du har släppt det som ligger bakom dig."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie