Hush now baby, don't you cry
Jag hatar att gråta och det beror på att jag anser mig vara svag då. Jag avskyr att framstå som svag. Under åren har jag också fått uppfattningen att omgivningen inte heller tycker om när någon gråter. Det ses som löjligt. Som en svaghet. Framför allt om det är en kille/man som gråter.
Fast ibland behöver man gråta - oavsett om man är en man eller kvinna. Ibland mår man bättre av att få gråta av sig. Så är det i alla fall för mig. Om jag mår dåligt händer det att det känns en aning bättre om jag har fått tillåta mig själv att gråta.
Mina läskigt stirrande ögon strax efter att jag förklätt mig till en tvättbjörn (i ett försök att använda mascara - något jag gör myyycket sällan)! Jag skulle nog kunna skriva en skräckis utifrån den här bilden ...
Men varför är det ingen självklarhet att bejaka detta gråtbehov när vi behöver gråta ut - oavsett om vi är ensamma eller bland folk? Det finns ju trots allt en orsak till att vi har vår gråtfunktion. Som jag inledde inlägget med, avskyr jag att gråta och framför allt inför andra eftersom jag inte vill framstå som svag. Fast, om man nu tänker efter lite - varför skulle jag vara svag? För att jag visar mina känslor? Varför skulle det göra mig svag? Det handlar snarare om ärlighet. Till och med en stor portion mod.
Det här med att det inte skulle vara manligt att gråta är rent skitsnack. Både män och kvinnor är människor och alla - oavsett kön eller ålder - har rätt att gråta. I mina ögon är en man som gråter inte oattraktiv. Våra känslor är en del av oss och om man känner att man behöver gråta, ska man ha rätt att få göra just det. Inte sant?
Dagens citat:
"Det vi åstadkommer inombords förändrar den yttre verkligheten."
(Plutarch)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie