Jessicas grotta

För ett tag sedan pratade jag med min syster i telefon och då berättade hon att en gammal vän till mig hade kontaktat henne på Facebook och frågat hur det var med mig eftersom vi inte har setts sedan vi slutade nian.

 

Jag tycker att det är otroligt kul att få kontakt med gamla vänner, men just det här fallet är en smula komplicerat. På mellanstadiet var jag och den här killen väldigt nära vänner. Vi umgicks i princip varje dag och han var den enda som fanns där för mig när min dåvarande bästa vän och de andra i vårt kompisgäng vände mig ryggen. Jag uppskattade därför vår vänskap väldigt högt. Men den här vänskapen tog slut och när vi slutade nian var vi långt ifrån vänner.

 

Nu är det flera år sedan vi gick i grundskolan och vid det här laget har både han och jag (förhoppningsvis) mognat. Men trots denna vetskap kan jag inte bara blunda för det som hände. Jag kan inte stryka ett streck över det och låtsas som om inget hänt. Hela mitt inre skriker att jag inte vill ha något med honom att göra. Att detta kan betraktas som barnsligt är jag medveten om, men det är ändå det val jag gör. I och för sig har han inte sagt till min syster att han vill återuppta kontakten med mig, fast om det hade gällt någon annan skulle jag genast be min syster att hjälpa mig få kontakt med personen i fråga. Men inte nu. Nu är situationen en annan. Det är som Evanescence sjunger i My immortal: There's just too much that time cannot erase.

Är det fel av mig att känna på det här sättet? När kan man räkna med att bli förlåten för det man gjort mot någon annan? Hur mycket måste man själv svälja och acceptera av sådant som man blir utsatt för av någon annan? Jag anser att det är upp till var och en att avgöra och beror helt och hållet på situation. På gymnasiet hade vi livskunskap och under en av dessa lektioner skulle vi ta ställning till frågan om vi hade kunnat förlåta en partner som varit otrogen. Nu minns jag i och för sig inte om det var exakt så påståendet formulerades, men det var i alla fall det vi i klassen diskuterade. Såvitt jag minns var det bara jag och en annan klasskamrat som hade kunnat tänka oss att förlåta vår partner - beroende på situation såklart. När det kommer till en persons känslor anser jag att det inte finns något rätt eller fel. Man har rätt att känna det man känner. Givetvis kan det sedan finnas folk som har synpunkter efter sina egna måttstockar på det man känner, men man har fortfarande rätt till sina egna känslor.

 

Vad anser du?