Jessicas grotta

Allt börjar med ett rånöverfall. Så snart Miranda Jones har fått ordning på de id-handlingar som stals, reser hon till Florens där hon fått i uppdrag att datera en vacker bronsstaty. Men allt går inte riktigt som hon tänkt sig och snart är både hennes karriär och liv i fara.

 

Till skillnad från Nora Roberts andra romaner som jag läst, saknar Falsk skönhet det lilla extra för att bli lika bra som de andra. Givetvis finns, som alltid i Nora Roberts böcker, spänning. Hon riktar misstankarna åt alla möjliga håll och kanter så att man till sist inte riktigt vet vem man ska misstänka. Alla teorier låter lika rimliga.

 

 

Men spänningen är inte tillräcklig. Jag blir inte lika engagerad i kriminalromansdelen som jag brukar bli när det gäller Roberts. Jag tycker att fokus läggs till större delen på relationerna i boken, och dessa relationer beskriver hon förvisso bra. Allra helst relationen mellan Miranda Jones och hennes föräldrar. Man inser (något som man i och för sig kanske redan känt till) att relationen till ens föräldrar formar den man är, liksom deras uppträdande mot en. När Roberts sedan ger läsaren sista pusselbiten inser man varför de har betett sig som de gjort. Delvis i alla fall. Men kanske är det på grund av relationsfokuserandet som gör att Roberts tappar lite av den spänning som hon annars är så bra på att bygga upp.

 

Som vanligt är vissa delar av boken förutsägbara och i det avseendet slutar boken, som vanligt, förutsägbart. Det är tråkigt. Jag hade önskat att Nora Roberts, även om det bara hade varit en enda gång, hade varierat sig lite. Valt att berättelsen slutat på ett annat sätt. Men jag antar att jag kommer att hoppas på detta förgäves.