Jessicas grotta

I skrivande stund sitter jag ensam i lägenheten, med hankatten sovande på den andra skrivbordsstolen och den lilla arga kaninen i sin bur. Älsklingen är och spelar brädspel i Halmstad. Jag håller på att tidsinställa inlägg för kommande vecka. Jag ska ladda upp bilder som jag har tagit med telefonen. Då ser jag dem. De sista bilderna som jag tog på vår lilla honkatt när hon var inlagd på djursjukhuset. Då börjar tårarna rinna. Rejält. Att lyssna på Michael Bolton gör inte saken bättre.

 

Saknaden kommer i vågor. Två dagar i rad (för kanske ett par veckor sedan) satt jag och grät på bussen hem till Getinge. Det känns fortfarande så himla konstigt att hon är borta. Visst har vi kvar hennes bror och lilla kaninen, men de kan inte ersätta henne. Lika lite som någon annan kan ersätta dem. Hon var en familjemedlem. En älskad familjemedlem (trots att hon kunde göra mig galen då och då). Hon var en väldigt stor tröst när älsklingen började plugga i Halmstad, medan jag och djuren blev kvar i Köping. Hon höll mig sällskap om kvällarna. Lade sig bredvid mig i soffan eller på golvet bredvid skrivbordsstolen.

 

Jag vet att saknaden kommer att tyglas mer och mer ju längre tiden går. Det vet jag. Fast just nu känns det jobbigt. Men det blir bättre. Jag behöver bara få gråta ut emellanåt. Att gråta rensar systemet fantastiskt bra. Prova själv om du inte tror mig.