Enders spel (Orson Scott Card)

För att utveckla ett säkert försvar mot en attack från en fientlig, utomjordisk ras, föder staten upp barngenier och tränar dem till soldater. Ett av dess barn är Andrew "Ender" Wiggin. Ett barn som pressas till det yttersta. Ett barn som pressas till att bli en mördare.
 
 
 
Inför premiären av Ender's game, läste jag och älsklingen Enders spel. På älsklingens initiativ. Om det inte hade varit för honom, hade jag säkert inte känt till boken. Det bästa  var twisten i slutet. När jag läste den delen, rös jag i hela kroppen. I övrigt var dock boken inte mycket att hänga i granen. Visst tyckte jag synd om Enders för hur han blev behandlad, men jag blev inte tillräckligt berörd. Jag bjöds inte in till Enders värld.
 
Hela tiden under läsningen fick jag påminna mig om att Ender bara är ett barn. Han var sex år när han skickades till Stridsskolan, men han pratar, tänker och beter sig nästan som en vuxen. Om det hade varit i verkligenheten, hade jag blivit rädd. Barn ska få vara barn! Det finns gott om tid att vara vuxen sedan. Enders tankar i slutet av boken är ganska intressanta och speglar faktiskt mänskligheten ganska väl. Att vi gör allt för vår egen överlevnad, oavsett pris.


Dagens citat:

"Sluta oroa dig för vad du har att förlora. Fokusera istället på vad du har att vinna."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie