Jessicas grotta

För mig är det ganska jobbigt när personer beter sig på ett sätt, men säger något annat. Exempelvis om en person beter sig på ett sätt som tydligt talar för att personen är missnöjd med en, men sedan säger att personen tycker om en, att man är duktig etc. - då blir jag minst sagt förvirrad.

 

 

Det kan jag tycka är ganska påfrestande, för man vet inte riktigt var man har personen. Man vet aldrig om personen har ändrat åsikt om en, från den ena dagen till den andra. I sin tur blir följden att jag inte riktigt vet hur jag ska anpassa mig till personen. Hur jag ska agera. Ska man försöka få personens gillande eller utgå från att man redan har det - för det gör ganska stor skillnad huruvida man har det eller inte. Jag föredrar att veta var jag har personen. Att veta vad denne tycker om mig. Genom att ha detta klart för mig, vet jag hur jag ska bemöta personen så att det inte blir pinsamt eller jobbigt. T.ex., om en person inte gillar mig, blir det ganska jobbigt om jag pratar med denne som om vi vore bästa vänner. Jag tycker att sådant är jobbigt. Jag föredrar att undvika personer som uppenbart inte uppskattar mitt sällskap, för att vara till så lite besvär som möjligt.

 

Att jag gärna vill vara andra till lags kan nog också spela in. Jag avskyr att göra andra besvikna. Ja, jag har ett "duktig flicka"-komplex av stora mått. Det blir tämligen tydligt nu. Jag måste lära mig att jag inte alltid kan göra alla nöjda. Det är omöjligt.

Dagens citat:

"Lyckligtvis är inget omöjligt bara för att det är svårt."
(Gary E. Schwartz)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie