Jessicas grotta

Min chef bad mig att transkribera ett förhör i ett vårdnadsmål. Det är mamman som förhördes. Jag ska ta bakgrunden lite kort (försöka i alla fall) så du förstår vad det handlar om.

 

Familjen bestod av mamma, pappa och dotter. Föräldrarna separerade och skilde sig. När flickan var runt tre, fyra år, påstod mamman (och påstår fortfarande) att flickan sagt att pappan förgrep sig sexuellt på henne. Myndigheter drogs in och pappan kom sedan att åtalas för detta, men friades av domstolen. Flickan är idag runt åtta år.

 

Jag transkriberade även förhöret med mamman i brottmålet och tänkte flera gånger "tänk om påståendet om sexuella övergrepp är sant?" Mamman påstår ju det, medan pappan själv hävdar motsatsen. Visst friade domstolen honom, men det innebär inte att han inte har gjort det. Det innebär bara att domstolen har bedömt att det inte fanns/finns tillräckligt med bevis för att han verkligen begått brottet. Å andra sidan är det möjligt att mamman bara ljuger och har lyckats få dottern att tro att det är sant. Jag menar, flickan var ju rätt liten, så det är möjligt att flickans "minnen" inte är sanna. Det är möjligt att mamman lyckats plantera dem där. Mytomaner kan ju ljuga så mycket att de själva tror på sin lögn till slut.

 

 

Oavsett vad som har hänt, blir jag väldigt irriterad på mamman. Hon ska föreställa en vuxen kvinna, men tar inget som helst ansvar. Det är inte hennes beslut att pappan inte fått träffa dottern sedan dottern var fyra år. Det var socialen och polisen som bestämde det. Hon har inte gjort några som helst anmälningar, utan det är barnavårdscentralen och en psykolog som har gjort dessa. Själv sitter hon och går med på umgänge - trots hennes påståenden om vad pappan har gjort mot dottern. Hon går med på det, om det är vad tingsrätten och de andra "experterna" tycker är bäst.

 

 

Hon säger att hon bara har gjort som experterna har sagt till henne och det kan jag ha förståelse för. Givetvis lyssnar man på de som är kunniga inom ett område som man inte själv behärskar, fast man måste fortfarande ta ansvar! Hela tiden skjuter hon över skulden på andra. Några egna beslut verkar hon inte heller kunna ta. Å andra sidan blir det på så sätt aldrig hennes eget fel om något skulle gå just fel. Det var ju aldrig hennes beslut. Fast, vad förväntar man sig ska hända när man går till BVC och antyder att pappan till ens fyraåriga dotter, utsätter dottern för incest? Att man får en klapp på kinden och några tröstande ord ..?

 

Det är alltid svårt att med säkerhet veta hur man skulle ha reagerat i en viss situation, men jag är ändå ganska säker på att om jag hade varit i hennes situation, skulle jag först ha sett till att skydda dottern under tiden jag hade gått till botten med vad som hänt henne. Det, utan att någon hade behövt tala om det för mig. Efter beslutet att skydda dottern skulle jag ha sökt experthjälp för att få råd. Men jag hade också fått överväga råden eftersom det är just råd. Man tar ju ändå ett eget beslut.

 

Som sagt vet jag inte vad som verkligen har hänt eller inte hänt, men oavsett vilket tycker jag att mamman är lite väl ... mjäkig. Väx upp och börja ta eget ansvar!