Döden i Strängnäs (Clas Persson)

En berättelse om girighet och korruption i de sörmländska småstäderna Eskilstuna och Strängnäs. Och även några mord ...
 
Enda anledningen till att jag ville läsa Clas Perssons Döden i Strängnäs, var för att vi har bott i Åker (ett litet brukssamhälle utanför Strängnäs) och med anledning av det, har jag vistats en del i just Strängnäs. Dessutom har jag för mig att lokaltidningen skrev lite om den här boken. Fast ganska snart insåg jag vilket misstag jag begått. Själva intrigen har potential - det måste jag medge - men utförandet är nästan pinsamt.
 
För det första använder Persson sig av "dom" istället för "de" eller "dem", vilket jag personligen anser är ren och skär lathet. Man säger "dom" [dåm], men skriver "de" eller "dem". Inga undantag. Fast det värsta är nog ändå att han dels särskrev för glatta livet, dels missade bokstäver (= onödigt slarv) och tycktes inte heller kunna vissa enkla skrivregler. Irriterande nog var han inte konsekvent i sitt särskrivande. På ett ställe hade han skrivit "Akademibokhandeln" för att på raden under skriva "Akademi bokhandeln". Jag var med andra ord mest irriterad under läsningen och kom på mig själv med att leta efter särskrivningar. Jag har svårt att tro att han låtit en korrekturläsare gå igenom texten. I annat fall var det en slarvig korrekturläsare.
 
 
 
Och så var det själva historien. Som jag inledningsvis skrev har den potential, fast mer än så blir det inte. Tyvärr. Dialogerna kändes ... lite naiva, vilket bidrog till en känsla av otrovärdighet (hittade jag precis på ett eget ord?!). Dessutom tyckte jag inte att händelserna var beskrivna på ett trovärdigt sätt. Det är möjligt att det kan gå till på det sätt som Persson skrivit, men han lyckades inte förmedla äkthetskänslan hela vägen fram. Knappt ens halvvägs. Allt gick så fort och sedan verkade det vara bra med det. Lite rumphugget. Jag hade gärna sett mer målande språkbruk. Det känns som om han har missat lite av regln "Show, don't tell."
 
Usch, jag känner mig väldigt elak i och med det här omdömet, och delvis beror det kanske på att det på sätt och vis känns som att jag kastar sten i glashus. Se bara på mitt och Hanans projektarbete under sista gymnasieåret! Även om just den boken hade lite andra förutsättningar än när man skriver i vanliga fall, upptäckte vi ett helt gäng med stavfel när boken väl var upptryckt. Det, trots att tre par ögon (= sex stycken ögon = många ögon) läst manuset väldigt många gånger. Dessutom vet jag att dialoger är något så fruktansvärt svåra att skriva (de dialoger som jag skrev i vårt projektarbete är otroligt naiva och otrovärdiga). Jag lyckas själv långt ifrån med alla dialoger som jag skriver. Fast å andra sidan är bristerna lättare att upptäcka som läsare än som skribent. När jag själv skriver upplever jag att kan stirra mig blind på texten under skrivandets gång, men om jag låter texten ligga ett tag upptäcker jag bristerna mycket lättare. Jag har exempelvis raderat en novell som jag först tänkt skulle få vara med i min novellsamling, eftersom jag nu några år efter novellens födelse, insett att den inte är trovärdig för fem öre. Tyvärr kan jag inte göra om den så att den blir mer trovärdig. Jag kommer få skriva om den helt. Men det får bli ett annat projekt. Vad jag i alla fall ville ha sagt med denna lilla utläggning är att man tjänar på att ha testläsare eller i alla fall låta texten vila ett tag, innan man låter trycka upp den för allmän beskådan.
 
Döden i Strängnäs är hur som helst Clas Perssons debutroman. Därför är han i mina ögon delvis förlåten. Förhoppningsvis höjer han sig några steg till nästa gång.


Dagens citat:

"Det vi uppnår i vår inre värld kommer att förändra vår yttre verklighet."
(Plutarchos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie