"Om jag får vår son, kan du ta vår dotter ..."

Det är aldrig kul med skilsmässor eller uppbrott i övrigt och framför allt inte när barn är inblandade. Nu har jag förvisso aldrig varit med om ett sådant uppbrott och jag har heller inga egna barn, men jag kan tänka mig att det måste vara jobbigt.
 
Vad jag däremot inte kan förstå är hur man kan se på sina barn som någon form av ägodelar. För att förklara vad jag menar kan jag ta ett fiktivt exempel. Säg att jag och älsklingen har två barn tillsammans, men beslutar oss en dag för att vi ska skilja oss. Vid ett sådant beslut uppstår frågan om vårdnaden om barnen. Vem ska ha vårdnaden om dem? Jag och älsklingen kan inte enas om gemensam vårdnad och därför kommer jag med förslaget att om vårt ena barn är stadigvarande bosatt hos honom, kan vårt andra barn vara stadigvarande bosatt hos mig. Lite som att dela upp ägodelar. "Ta du frysen, så tar jag tvättmaskinen."
 
 
 
Jag förstår inte hur man kan dela upp barnen på det sättet. Jag vet att vårdnadstvister är jobbiga och att det i sådana situationer inte finns någon enkel lösning. Men ändå. Är en sådan uppdelning verkligen för barnens bästa? Borde inte syskon få bo med varandra? Stadigvarande?
 
Är det verkligen så svårt att lägga ned stridsyxan och istället göra vad som är bäst för barnen? Det är barnen, som jag ser det, som påverkas mest negativt av det här. Jag förstår att hela situationen är svår och att det är lätt för mig att sitta här och säga att man borde göra si eller att man borde göra så. Men jag tycker inte att det är rätt mot barnen att de kommer i kläm bara för att föräldrarna inte kan komma överens. Fast det är bara min åsikt.


Dagens citat:

"När skottarna kastar ut sina julgranar är det verkligen sommar."
(Denison Flamingo)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie