Säg "omelett"!
Jag avskyr att vara med på bild, vilket främst beror på att jag aldrig blir bra på bild. Oavsett hur mycket jag kämpar, ser jag alltid sur ut. Det syns aldrig att jag faktiskt har lett, såvida jag inte ler så att mungiporna går ända upp till öronen, men då ser jag ut som en psykopatisk mördare från någon skräckfilm. Därför föredrar jag att se sur ut.
Varför är det så?! Jag har aldrig blivit klok på det. När jag var liten hade jag inga problem med att le så att det syntes på foton. Det finns bland annat en bild från när jag var sex år och där ler jag naturligt utan några som helst problem. Där ser jag nästan söt ut.
Till och med min Wii-gubbe kan le ...
Kanske är det för att man är mer medveten nu. Nej, jag menar inte att jag var medvetslös när jag var liten, men på den tiden brydde jag mig ingte om hur jag såg ut. Det började jag med först när jag blev äldre. Dessutom har jag redan inställningen att det inte kommer bli bra och då är det klart som korvspad att jag känner mig obekväm. Hur man känner sig inombords brukar oftast reflekteras utåt (bortsett från när det gäller nervositet när man ska tala inför grupp - för det syns faktiskt inte utåt!). Med andra ord måste jag ändra inställning i fråga om att vara med på bild, ifall den här teorin stämmer. Ytterligare något att jobba med. Hur ska jag få tid till allt?
Har du något annat förslag?
Dagens citat:
"Ta ingenting för givet."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie