Haft en nära-döden-upplevelse? Check!
När vi var klara med Hamra nationalpark, styrde vi kosan norrut mot Sånfjällets nationalpark i Härjedalen. Enligt älsklingen fanns det möjlighet att se björnar även där.
För att komma till nationalparken var man tvungen att köra på mindre vägar och på den ena vägen upptäckte vi att det gick lösa kor vid sidan av och mitt på vägen! Med andra ord blev det krypkörning för älsklingens del, men till slut blev vi framsläppta och kunde fortsätta in till nationalparken.
Väl framme föreslog älsklingen att vi skulle gå uppför Lillfjället som var en 4 km lång sträcka. Jag gick med på det och glada i hågen började vi ta oss uppför detta "fjäll". De oroväckande mörka molnen var inget som vi tog särskild stor notis om.
Jag ska inte ljuga - det var ansträngande att gå uppför Lillfjället och det blev jobbigare ju högre upp vi kom. Alla irriterande mygg och andra kryp gjorde inte saken bättre, men de blev mindre jobbiga efter att vi sprayat på oss myggmedel. Utsikten (dock ej från toppen, som var 1.010 meter över havet) gjorde det värt alla ansträngningar. Dock ville vi gärna upp till toppen, så vi fortsatte vandringen uppåt.
Om jag hade fått ta om den dagen skulle jag - nu med facit i hand - sett till att vi tagit oss ned istället för att envist fortsätta upp. Hur som helst, vi fortsatte uppåt och när älsklingen (som befann sig några steg framför mig) nästan hade nått toppen, vände han sig om och ropade att vi skulle vända om. Anledningen var att det hade börjat regna. I nästa sekund öppnade sig himlen och hårt regn (som strax därpå övergick till hagel, innan det återgick till regn) öste ned samtidigt som en blixt lyste upp himlen strax intill oss och åska dånade. Högt.
Vi vände genast om och rusade ned så fort vi kunde, vilket var lättare sagt än gjort, eftersom den kraftiga vinden hade bestämt sig för att hålla oss sällskap. Haglet/regnet gjorde inte heller det hela mycket enklare. Förutom att det kändes som att vi hela tiden blev träffade av småsten över hela kroppen, blev den jordiga och steniga terrängen rena rama lervällingen. Jag minns inte hur många gånger jag föll omkull i leran, men det kändes som om jag hela tiden gjorde just det. Jag skrapade upp en del av bägge handflatorna och en del av vaden, men det var ingenting som jag brydde mig om just då. Det enda jag hade i tankarna var att ta oss i säkerhet. Inget annat spelade någon roll.
Jag var livrädd. Allra mest fruktade jag att något skulle hända älsklingen. Jag kan inte minnas när jag senast var så rädd. Ett tag var jag säker på att vi skulle bli träffade av blixten. Att det här var slutet. Att vi aldrig mer skulle få träffa våra små odjur, våra vänner eller familjer.
Men vi klarade oss. Det var med viss lättnad som vi nådde trädgränsen och jag pustade ut med ännu större lättnad när vi båda satt i bilen. Vi var dyngsura inpå bara kroppen, men vi var åtminstone vid liv. Efter en kort stund bestämde vi oss för att leta efter en plats där vi kunde sätta upp tältet och campa för natten. Till slut hittade vi en sådan plats och när vi hade fått i oss lite mat, kröp vi in i tältet för att sova. Till en början var jag för orolig för att det skulle dyka upp en björn, för att kunna sova. Visst ville vi gärna se björn, men inte med risk för våra liv. Dock lyckades jag slutligen somna.
Mitt i natten väcktes jag av ett underligt läte och jag började genast tänka på björn. Skrämd väckte jag älsklingen. Försiktigt öppnade han upp tältet och kikade ut, men kunde inte se något. Vi somnade om. Nästa gång vi vaknade, ordnade vi med frukost och packade ihop våra saker, innan vi for vidare mot norska gränsen.
Dagens citat:
"Om du möter en människa utan leende - ge henne ditt."
(Oscar Wilde)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie