Lucka 2: Berätta om hur du var när du var liten

Jag var först på väg att skriva att jag inte har förändrats - att jag är den jag alltid varit. Fast det vore lögn eftersom alla till viss del förändras. Tanken är ju att man ska mogna i takt med att man blir äldre. ;-)
 
Fram tills jag gick på mellanstadiet, var det inte länge som jag hade några hela byxor. Min påhittiga mamma konstruerade egna små lappar som hon sydde fast på mina byxor för att dölja de "snygga" hålen.
 
 
Hur som helst, som jag minns det var jag en glad och sprallig tjej som ganska ofta hittade på saker att utforska och bus att utföra. Exempelvis kände jag mig manad att med mina gummistövlar undersöka vattendjupet i en vattenpöl som bildats bakom vårt hyreshus i samband med ett kraftigt regnoväder. Jag var nog sju eller åtta år vid det tillfället.
 
Jag var (och är fortfarande) väldigt pratglad och emellanåt fick mina föräldrar be mig vara tyst. Dock lyckades jag tygla denna sida av mig under lektionerna och såg då till att vara tyst. Mitt viskande på gymnasiet förekom i så liten utsträckning (host, host), så jag låtsas inte om det. Dessutom vill jag inte påstå att jag var "liten" när jag gick på gymnasiet, så just den lilla biten hör ju egentligen inte hemma i det här inlägget. Det var bara en liten (?) parentes.


Dagens citat:

"Ingen akt av vänlighet, oavsett hur liten, är någonsin bortkastad."
(Aisopos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie