Jessicas grotta

Värdelös. Oanvändbar. Defekt. Oduglig. Kass. Av noll och intet värde. Dålig. Tråkig. Usel. Onyttig. Alla betyder de samma sak. Alla beskriver de hur man känner sig. Alla beskriver de den man är.

 

Insikten har äntligen kommit ikapp en. Det krävdes bara några slag i ansiktet av verkligheten innan man såg det uppenbara. Såg det som alla andra ser. Ibland kan man vara allt bra blind.

 

Ända fram till nu har man kämpat emot. Fäktats tappert mot verkligheten och den lömska sanningen. Men nu orkar man inte mer. Man orkar inte hålla garden uppe. Trots att man är rädd för reaktionerna som man kommer få, orkar man inte låtsas för omvärlden längre att man är något som man inte är. Man orkar inte sätta på sig den falska leende masken och låtsas att allting är bra. Inte när man håller på att gå sönder på insidan. När man äts upp inifrån. Snart kommer det bara finnas ett tomt skal.

 

 

På insidan av huvudet har ett gäng hackspettar samlats och försöker frenetiskt hacka sig ut. Samtidigt skär någon långsamt med en slö kniv inuti magen. Illamåendet är så påträngande att man för ett ögonblick känner sig snurrig.

 

Varför kan man inte vara duktig på något? Varför klantar man sig hela tiden? Gång på gång?

 

Man har börjat hålla sig undan. Även från de som betyder allra mest. De som man älskar. Man är rädd för att de ska överge en nu när sanningen står skrivet i pannan på en. Nu när det är uppenbart att den bild man har byggt upp endast är en illusion. Varför ägna tid åt någon som inte ens är värd luften den andas eller marken den går på, när det finns så mycket annat viktigt att fokusera på?

 

Att komma med undanflykter har blivit lätt. Nästan som att stjäla godis från ett sovande barn. Och de går på det. Varje gång. Man blir lämnad ifred. I mörkret. Där man hör hemma.