Att förlora

De närstående som jag har förlorat har varit husdjur som jag haft genom åren. Och min morfar. Fast jag var för liten för att riktigt minnas honom. Men jag har ett minne av honom som jag minns tydligt och med värme. Jag skulle nog ha tyckt om honom om jag fått chans att lära känna honom :-) Hur som helst, att mista ett husdjur är lika hemskt varje gång - hjärtat slits ur kroppen och krossas. Man förlorar en del av sig själv.
 
När jag skulle logga in på bloggen en dag, ögnade jag igenom de inlägg som finns på Blogg.se:s "framsida" och fastnade för ett inlägg som enligt ingressen handlade om när en tjej och hennes pappa var med om en båtolycka och där pappan drunknade. Vad som egentligen fick mig att klicka mig in till det inlägget kan jag inte svara på. Jag skyller på (och förbannar) min ständiga nyfikenhet. Om jag inte var säker på det innan, är jag rätt säker nu - jag måste tycka om att plåga mig själv i och med att jag ger mig i kast med att läsa en text trots att jag redan i förväg känner till den hemska utgången. Till en början gick det bra, men när jag hade kommit ungefär halvvägs rann tårarna för fullt nedför mina kinder. Om du själv vill läsa inlägget, hittar du det här.
 
 
Det där med att känna skuld över saker man inte gjorde eller sade (eller tvärtom: sådant man faktiskt gjorde och sade) känner jag mycket väl igen. Både när det gäller Jocke och vår honkatt, finns det saker som jag ångrar att jag inte gjorde annorlunda. Fast gjort är gjort och det går inte att skruva tillbaka tiden och ändra på det. Jag får helt enkelt försöka leva med det.
 
Min mamma tillät aldrig mig och min syster att gå och lägga oss om vi var ovänner med varandra. Hon tvingade oss alltid att bli sams innan, med motiveringen att man aldrig vet vad som händer under natten - man vaknar kanske aldrig upp igen. Då tyckte jag att hon var löjlig. Vad skulle kunna hända? Nu när jag är äldre (och förståndigare?) inser jag att hon hade en poäng. Man vet aldrig vad som kan hända och att någon av de som bråkat ska behöva gå och ångra sig över sådan man gjorde eller sade, är bara onödigt.
 
Jag försöker att tillämpa detta i min tillvaro - att inte ta något för givet. Än så länge är älsklingen bättre på det än mig, men jag jobbar på det. :-) trots att jag vet att älsklingen vet att jag älskar honom, är det ändå bättre att faktiskt säga och visa honom det så ofta jag kan. Om det skulle hända honom något (peppar, peppar, ta i trä), skulle jag kanske ångra att jag inte gjorde det oftare och det är bara onödigt.


Dagens citat:

"Kärleken är nyckeln till livet. Du har den nyckeln inom dig."
(Eileen Caddy)


Ha det så bra!
Förlorande kramar
Jessie