Jessicas grotta

Jag förstår mig inte på människor som säger saker som de inte menar. Tror dessa personer att det räcker att säga vad de tror att andra vill höra, så är allt bra efter det? Förstår de inte hur falskt det klingar när orden inte speglas i någon konkret handling och hur mycket deras beteende sårar personerna som det berör?

 

 

Att säga något som man inte menar får en inte att framstå i en bättre dager om det bara är ord. Det blir som att säga en sak, men göra en helt annan. Exempel: Jag säger att jag hatar bananer av hela mitt hjärta, samtidigt som jag mumsar i mig en banan som en riktig liten apa. Kanske är jag konstig, men jag kan inte undgå att misstro dessa människor och bli irriterad så snart som de där orden som de inte menar, yttras.

 

Varför skulle det vara svårare eller sämre än sanningen? Vad hände med att det är bättre att säga sanningen? Jag anser att ju tidigare man är ärlig, desto bättre är det. Då vet man i alla fall vad som gäller och slipper bli besviken gång på gång. Å andra sidan är jag kanske både naiv och korkad ... Fast jag anser att om man får veta sanningen, då har man möjlighet att åtgärda något om det skulle behövas.