När är det dags att släppa taget?

Vid ett flertal gånger har man hört det välkända uttrycket att man ska släppa taget om dem man älskar. Att det är det bästa för alla inblandade. Fast när ska man då göra det?
 
När känslan att man har glidit isär och man inte längre känner igen den andra personens vanor eller intressen, blivit påtaglig? När man mer och mer känner sig som en främling i den andres sällskap och inte vet hur man ska bete sig? När man alltmer längtar tillbaka till tiden som var, men är smärtsamt medveten om att den tiden för alltid är förbi?
 
 
Men hur är det möjligt att släppa taget, om kärleken till den andra personen är djupt rotad och blotta tanken på att skiljas från denne får en att gå itu och man förlorar en del av sig själv?
 
Visst måste man ibland vara osjälvisk och offra sig själv, men om det bara är en själv som känner så här - vad för nytta utgör offrandet då? För att vara riktigt säker på att den andra känner likadant, måste man prata med varandra. Fast vilken skada kommer man åstadkomma om det bara är en själv som känner så här och den andra personen är ovetande om dessa känslor? Kommer pratstunden verkligen vara värt det - även om det innebär att den andra kommer bli sårad?
 
Om man vänder på det: finns det fortfarande chans att rädda relationen eller är det för sent när det känns på det här sättet? Finns det något kvar att rädda, bortsett från minnena som ännu lever så tydligt kvar hos en? Eller är det dags att även relationen förblir ett minne?
 
Jag vet inte.
 


Dagens citat:

"Om du inte kan förklara det enkelt, så förstår du det inte tillräckligt bra."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Funderande kramar
Jessie