Jessicas grotta

Det går inte att undkomma. Det där. Det mörka. Mörkret biter sig fast och slukar en hel. Med ens suddas all livsgnista och all ork ut. Kvar finns bara tomheten och mörkret. Trots att man känner att det är på väg - man vet att det kommer - går det inte att förhindra.

 

Varje andetag är en mödosam ansträngning och än mer då det vilar en ofantligt tung sten i bröstet. Flämtande och flåsande tar man ett andetag i taget, trots att det känns meningslöst. Vad finns det för mening med att gå omkring och andas, när man egentligen inte ens orkar att ta sig ur sägen? Att leva livet som om det inte fanns något att oroa sig för? Men man fortsätter ändå att andas. Trots att det är plågsamt.

 

Samtidigt tvingar gråten och tårarna sig fram med vapenhot. Med våld. Långsamt rasar man ihop i en hög på golvet och känner hur man går sönder på insidan. Hur varje del av en själv spricker. Långsamt, långsamt. "Jag orkar inte mer!" vill man skrika. Skrika rakt ut. Fast vad finns det för mening med det? I mörkret kan ändå ingen höra en. I mörkret existerar endast tomhet, ångest och det där. Det som den lilla rösten i huvudet säger är sanningen. Det som man egentligen inte orkar höra. Inte vill höra. Det som ändå finns där. Att man inte duger. Att allt man gör saknar mening. Det finns bättre. Andra som gör det man själv gör - eller försöker göra - tusen gånger bättre. Det de gör saknar ingen mening. Det de gör duger.

 

 

För ett ögonblick fylls man av känslan att vilja slå handen i något. Ett bord. En vägg. Vad som helst. Bara man får känna något annat än dessa känslor. Tänka något annat än dessa tankar. Men man sitter kvar där man sitter, med tårarna rinnande nedför kinderna. Med stenklumpen i bröstet. Oavsett vad man gör, kommer det inte att göra någon skillnad. Man kommer fortfarande  vara den man är och det man gör kommer fortfarande sakna mening.

 

Kippande efter luft försöker man tränga tillbaka det. Man sluter ögonen hårt och tar ännu ett plågsamt andetag. Återigen väller gråten fram, trots ens lama försök att hindra det. Långsamt rinner de kalla och salta tårarna nedför kinderna. Någon letar sig in i ens mun. Det är bara svaga människor som gråter. Det är bara de svaga som låter en brytas ned så här.

 

Rösterna i huvudet blir allt högre, tills det känns som huvudet ska spricka. Sprängas. Man håller sig för huvudet och upprepar om och om igen "sluta". Men det hjälper inte. När mörkret än en gång smekande slingrar sig runt en, vet man att man är förlorad.

Dagens citat:

"Allt vi gör får konsekvenser, så se upp med vem du sårar."
(Jocke Berg)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie