M-ordet

Att bli mobbad är något hemskt som en människa kan bli utsatt för, oavsett om det gäller barn eller vuxna. Många är rörande överens om att mobbing borde bekämpas, men när det kommer till kritan är det inte många som gör något. Ibland är det till och med så att de själva utsätter andra för mobbing. Kanske omedvetet. Kanske medvetet.
 
Efter att ha läst både Daisys och Ellinors inlägg om deras egna erfarenheter av mobbing, kände även jag att det kunde vara på sin plats att berätta om mina egna upplevelser. Kanske kan det hjälpa någon därute att känna sig mindre ensam. Kanske kan det få andra att få upp ögonen för vad som sker.
 
 
 
För min del började det i fjärde eller femte klass (jag var runt 10, 11 år), efter att jag blivit ovän med en tjej som jag fram till dess betraktade som min bästa vän. Vi försökte reparera vänskapen, men det rann ut i sanden varje gång. Innan jag och den här tjejen hade blivit ovänner, hade vi samt tre killar i klassen varit ett sammansvetsat gäng. När hon och jag blev ovänner, fick hon två av dessa killar och även majoriteten av klassen att vända sig mot mig. Vid min sida stod den tredje killen från vårt lilla "gäng", men även han lämnade mig till slut. Från och med då fick jag tillbringa rasterna ensam samtidigt som jag fick ta emot en mängd glåpord från andra elever på mellanstadiet. Det hela eskalerade efter att en ny kille började i vår klass i femman och han fick med sig två av killarna som jag tidigare umgåtts med (killen som funnits vid min sida till en början samt hans tvillingbror). De tre killarna samt några tjejer (däribland hon som varit min bästa vän) var de som var på mig mest. I sexan kräktes jag varje dag innan jag skulle till skolan, saker försvann från min bänk och det var inte ovanligt att jag hittade mina skor i papperskorgen inne på toaletten.
 
Till slut orkade jag inte mer och vädjade om hjälp till mina lärare genom att skriva i den tankebok som de infört. Varje eftermiddag skulle vi skriva en liten stund i den och vi fick skriva vad vi ville. Efter det blev killarna inkallade till skolsköterskans mottagning (jag har för mig att rektorn också var med då, det var i alla fall vad jag fick höra i efterhand). Vad som sades där vet jag inte, men vid någon rast efter det satt jag och väntade tills alla hade gått ut eftersom jag var rädd att de skulle ta saker från min bänk igen. De tre killarna vägrade att gå ut och de tycktes vänta på att jag skulle gå. Klumpen i magen växte sig större och motvilligt gick jag ut. I ögonvrån såg jag hur den ena killen gick fram till min bänk. När jag kom in igen såg jag att det låg en lapp där inne. Jag slängde den i papperskorgen utan att läsa. Jag orkade inte med mer skit. En nyfiken tjej från klassen gick fram till papperskorgen, plockade upp lappen och läste. Sedan rev hon sönder den. När jag frågade vad som stått, svarade hon att killarna hade bett om ursäkt. Någon mer ursäkt än det fick jag aldrig.
 
 
 
På högstadiet hoppades jag att det skulle bli bättre och försökte återuppta vänskapen med min f.d. bästa vän och de två tvillingarna. Ingen av de tre ville vistas ens i samma rum som jag. Jag blev lämnad ensam och fick försöka klara mig bäst jag kunde. Varje dag fick jag utstå att få en mängd glåpord slängda över mig, jag hittade lappar med hemska innehåll i mitt skåp, folk skrev vidrigheter på mitt skåp samt att jag dagligen blev knuffad in i skåp och väggar och även blev slagen och sparkad på. Precis som Ellinor (se länk ovan) hatade jag rasterna och tillbringade de flesta inlåst på toaletten. Där fick jag åtminstone vara ifred, även om jag då och då kunde läsa saker som de hade skrivit om mig. Om jag inte var inne på toaletten, gömde jag mig inne i biblioteket och låtsades vara upptagen med något. Oftast bläddrade jag i böcker (framför allt i uppslagsverket om Titanic). Bibliotekarien sade glatt till min ena lärare att hon var så stolt över att jag var så flitig. Om hon ändå hade vetat vad jag egentligen gjorde.
 
I matsalen blev jag behandlad som om jag var pestsmittad. Ingen ville sitta vid samma bord som mig, knappt ens vid borden runtomkring. Till slut tröttnade jag på skammen och ensamheten och slutade äta där. Min tillflykt blev biblioteket igen.
 
 
På högstadiet var det inte bara min egen klass som utsatte mig för det jag blev utsatt för, utan det var i princip alla elever på högstadiet. Jag var ett tacksamt offer antar jag. Vad som jag tycker är sjukt var att alla - både lärare och elever - visste vad som hände med mig, men ingen ingrep. Ibland såg lärarna när jag blev attackerad, men det var nog lättast att blunda. Vissa av mina "skolkamrater" kunde ju bli våldsamma. En kille - han som även gav sig på mig med knuffar, slag och sparkar - hade misshandlat en av våra lärare. Jag minns inte om det var vid det tillfället då hon var gravid. Det enda lärarna gjorde var att anordna tema-dagar där vi pratade om mobbing och alla i klassen (och på skolan) var rörande överens om att mobbing var något hemskt och om de såg någon som blev utsatt, skulle de ingripa och hjälpa till. Så snart vi lämnat klassrummet var de åter på mig. Jag tror inte att någon förstår hur förnedrande det var att höra dessa skenheliga människor och tvingas se dem i ögonen.
 
Som många andra övervägde jag självmord och gick till och med ned till en hårt trafikerad väg där jag bodde, men två saker hindrade mig. Dels kunde jag inte lämna min älskade Jocke, dels hade jag fortfarande ett naivt hopp om att det skulle bli bättre. Och det blev bättre! Gymnasiet blev en nystart för mig och jag fick en underbar klass att komma till. :-)
 
Jag önskar att ingen ska behöva uppleva det jag tvingades uppleva. Under tiden som jag blev mobbad och i flera år efteråt, skämdes jag och vägrade prata med någon om det. Fast idag anser jag att det inte är något att skämmas över. De som borde skämmas är de som utsatte mig för det här. Om du själv är utsatt för mobbing och behöver prata ut, är du välkommen att höra av dig. Du kan antingen kommentera det här inlägget eller maila till [email protected].


Dagens citat:

"Människans godhet är en flamma som kan döljas, men aldrig släckas."
(Nelson Mandela)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Hanan:

Du är en väldigt stark människa som utstått allt detta. Jag är glad över att du varit naiv och vågat hoppas ;)