Man ska välja "snacket" med omsorg

När jag lyssnade på deckarpoddens första avsnitt, kom jag att tänka på det här med dialekter i böcker, i och med att Sofie och Emelie nämnde det vid något tillfälle.
 
Generellt är jag emot dialekter och talspråk i böcker. När jag läser en bok, vill jag ha det på "korrekt" rikssvenska. Samma sak när jag själv skriver, vilket resulterade i en liten krock när jag och min kompis Hanan skrev vårt projektarbete under vårt sista gymnasieår.
 
 
Anledningen till att jag inte tycker om dialekter är för att det finns en risk att läsaren inte riktigt förstår och det är inte alltid som man kan lista ut det utifrån sammanhanget. För mig räcker det att författaren nämner vilket dialekt som pratas. Om jag gärna vill veta hur det låter, söker jag själv upp det på nätet.
 
Även om det är i dialoger, tycker jag att talspråk ser slarvigt ut och inte hör hemma i skönlitteraturen. Med talspråk menar jag stavningar vad gäller vissa ord. Exempelvis säger jag själv "blitt" när jag menar "blivit", men om jag skulle skriva en dialog skulle jag ha skrivit "blivit" och jag föredrar "blivit" när jag läser dialoger där det ordet förekommer.
 
Hur är det för dig? Hur ställer du dig till talspråk och dialoger i litteraturen?


Dagens citat:

"Om din medkänsla inte inkluderar dig själv, då är den ofullständig."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Katten Jones:

Det beror på om jag känner att det tillför något. Pratchett skriver med dialekt till och från och jag tycker väldigt mycket om det. Det blir som ett extra karaktärsdrag ungefär och det är kanske inte alltid meningen att man ska förstå allt precis exakt. Ibland kan det vara så att någon har en dialekt, brytning eller till och med ett talfel som är relevant för historien på olika sätt. Kanske genom missförstånd som senare klaras upp till exempel. Så tänker jag att det ju inte alltid är så att man förstår allt som sägs i en film eller i vardagen på grund av samma saker och det kan ju också vara relevant att återspegla ibland.

Med det sagt så tycker jag ändå att det ofta är mer bekvämt utan dialekter och liknande... Det beror ju liksom på hur det framställs och om det känns relevant i sammanhanget 😊

Svar: Det är alltid lika kul att läsa dina kloka kommentarer :-) Ibland (som nu) känner jag mig lite dum för att inte själv ha tänkt i de banorna. Visst kan dialekter ha betydelse för berättelsen, men om själva dialekten inte har det, utan författaren vill bara briljera eller liknande kan jag känna att det är lika bra att strunta i dialekten. Jag tror faktiskt inte att jag har stött på någon bok där jag tyckt att dialekten har varit nödvändig. Möjligtvis en, men jag kan inte komma på vilken så här på rak arm ...Fast jag står fast vid att jag vanligtvis tycker illa om det. Men om det har en poäng kan jag som läsare köpa det. ;-)
Jessica