Jessicas grotta

Är man verkligen så dum - rent utav korkad? Vem trodde man att man kunde lura? Man nästan skäms för att man verkligen hade trott på det - om än för en kort stund. För att man trott att ljuset var ämnat för en. Vid det här laget borde man ha vetat bättre.

 

Ljuset och glädjen som nyss fyllt ens kropp och hela liv rinner långsamt ur en, som luften pyser ut ur ett punkterat däck. Man känner hur tomheten bit för bit ersätter det. Tomheten tillsammans med det hungriga mörkret som makligt tuggar i sig ens inre. Man borde ha vetat bättre.

 

 

Ens medvetande rusar paniskt runt i kroppen på jakt efter halmstrån att klamra sig fast vid. Trots att man vet att man egentligen inte förtjänar det, vill man vara lycklig. Detta lilla smakprov som man fick räcker inte för att man ska känna sig nöjd. Man har blivit girig och vill ha mer. Mycket mer.

 

Fastän man vet att det är lönlöst, är det något inom en som stoiskt försöker kämpa emot. Det måste finnas en utväg. Det här kan inte vara slutet. Inte än. Inte så här.

 

I takt med att mörkret växer sig starkare, blir tårarna som rinner nedför kinderna fler.