Jessicas grotta

Inledningsvis vill jag varna för att det här inlägget kan komma att uppfattas som någon form av skryt och det är inte min mening. Jag vill bara försöka redogöra för min syn och mina känslor. Kort och gott: min personliga synvinkel.

 

Innan jag började skolan minns jag att min syster fick en hel del beröm för att hon var flitig i skolan. Eftersom jag såg upp till min syster och ville vara som hon, bestämde jag mig för att också vara flitig den dagen jag började skolan. Glädjen som jag kände på min allra första uppropsdag var gränslös.

 

Att vara flitig underlättades för min del av att jag alltid har haft lätt för att lära - vilket kommer sig av att jag har/har haft någon form av fotografiskt minne. Jag vet inte exakt när det började, men från i vart fall mellanstadiet (kanske tidigare) började jag ha höga resultat på proven. När jag slutade nian hade jag 310 poäng av 340 möjliga (= MVG i sexton ämnen och G i ett).

 

 

Kanske var det under högstadiet som "kravet" på att jag skulle vara högpresterande uppstod. Eftersom jag "alltid" fick höga resultat, förväntade sig min omgivning att det därför skulle vara så. När någon annan fick bättre resultat än mig blev jag hånad i skolan. Mycket hånad. Mina nära och kära blev besvikna om jag inte fick det resultat de förväntat sig. Den som blev mest besviken var jag själv.

 

Vad jag har berättat om ovan har lagt grunden till att jag inte kan hantera "misslyckanden" från min sida särskilt bra. Då jag gör fel (oavsett hur litet det är) blir jag arg och besviken på mig själv och inte sällan kan jag känna mig värdelös och misslyckad. Första gången jag fick underkänt (vilket var på en uppgift på universitetet) kändes det som om min värld höll på att gå under. Att jag har svårt att hantera misslyckanden är en av orsakerna till att jag har mått som jag gjort under det senaste året (om inte längre). Detta gör att jag avskyr att ge mig i kast med nya eller okända saker - för att inte tala om sådant som jag är dålig på! Om jag gör något, vill jag vara säker på att jag lyckas.

 

Jag vet att det är fel av mig att tänka och känna så här och jag jobbar på en förändring. Jag försöker dagligen intala mig själv att det är okej att göra fel och att "misslyckas" ibland. Vi är alla människor och ingen är perfekt. Man lär sig av sina misstag. Fast att ändra på något som är så djupt rotat som det här är, är ingen enkel match. Det kommer ta tid. Men jag kommer lyckas - dels för att jag är envis till min natur, dels för att misslyckande inte är något alternativ för mig. Punkt slut.