Jessicas grotta

Karaktärsbyggande var ytterligare en sak som Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp pratade om i deckarpoddens tolfte avsnitt.

 

När jag själv skriver finns aldrig mina karaktärer på riktigt. Med det menar jag att jag aldrig avbildar någon verklig person rakt av. Visst kan jag låna vissa karaktärsdrag, men då blir det endast något enstaka drag i taget. I "VAKT" har jag låtit huvudpersonen låna ganska många av mina egna erfarenheter, men hon är ändå inte jag. Hon är fortfarande en egen person, liksom de andra karaktärerna i den berättelsen.

 

 

I "B" kommer det bli lite klurigare, eftersom jag har tänkt mig att skapa huvudkaraktären helt från grunden. Med andra ord finns det ingen så här på rak arm som jag känner som har liknande drag som jag vill ge honom. Jag har dock ännu inte haft riktigt med tid att fundera så mycket mer på honom. Inte mer än att han ska vara ganska speciell.

 

I mina ögon är det naturligt att man lånar egenskaper och utseenden här och där när man skriver, fast för mig är det viktigt att inte göra det till den grad att jag återskapar en verklig person fullt ut. Det skulle jag endast göra med den personens medgivande.

 

Vad tycker du själv? Hur mycket är det okej att låna från verkliga personer när man skriver?