Min ångest
Evah har tidigare berättat om sin ångest och hur det påverkar hennes vardag. Det är väldigt bra! Det är modigt av henne att prata om sin psykiska ohälsa och det är bra att andra kan få insikt i hur det är att leva med ångest m.m. Jag vill därför med detta inlägg ge exempel på hur min egen vardag har påverkats av mitt eget dåliga mående. Kanske kan det ge andra i liknande situation tröst eller åtminstone få andra att kanske börja förstå hur det är.
Kontakt med andra människor är jobbigt - både när det gäller personer som jag känner och nya/okända. Jag kan få panik av att behöva stå och prata med någon - till och med av att bara säga hej. Det kan ha att göra med att jag på sista tiden känt mig tafatt i sociala sammanhang och jag alltid lyckas säga något dumt eller glömma bort att säga sådant som jag kanske borde. Även när jag ska träffa familj och vänner kan jag få väldig ångest och vissa gånger har jag blivit tvungen att ställa in. Dock har jag oftast försökt lägga band på mig och uthärdat ändå. Det här är mycket tråkigt för mig, eftersom jag egentligen tycker om att lära känna nya människor och att umgås med de jag redan har i mitt liv. Jag håller på att jobba på den här biten, men det är inte lätt.
Min tidigare väl uppbyggda stresstålighet är raserad och nästintill lika med noll. Numera får jag ångest av stress, oavsett hur liten den än må vara. Det gör så att jag inte kan tänka klart och jag glömmer bort väldigt mycket. Det är ofta jag har känt att jag bara skulle vilja försvinna för att slippa den här känslan och när den tanken/känslan väl slagit rot, blir det svårt att slå sig fri från ångesten. Man kan därför säga att jag nuförtiden är stresskänslig.
Jag har knappt någon ork eller lust att ens göra sådana saker som jag älskar. Att sitta i soffan framför TV:n har varit vad jag har velat och orkat göra . Dessvärre har detta beteende blivit lite av en rutin för mig och eftersom jag är en rutinmänniska är det svårt för mig att plötsligt bete mig på annat sätt. Jag håller emellertid på att jobba på att återigen orka och vilja göra saker.
Att orka stiga upp ur sängen på morgonen har krävt enorm styrka från min sida. Om jag hade fått välja, skulle jag ha legat kvar i sängen hela dagarna och struntat i omvärlden, men samvetet har tvingat upp mig. Jag har haft ett jobb jag måste gå till. Därför är det tur att det bara är jag och chefen på byrån - annars hade det varit lockande att sjukanmäla mig, eftersom det i annat fall hade funnits andra som hade kunnat täcka upp för mig, vilket det inte gör nu.
Katastroftankar och andra rent negativa tankegångar har varit mina ständiga följeslagare. Eftersom jag har känt mig värdelös m.m., har jag varit övertygad om att jag därför kommer ställa till allt och inte klara av något. Dagen kommer vara skit som vanligt, så varför ens försöka? Det har hjälpt mig lite att försöka tänka varje morgon att just den dagen kommer bli bra.
Oavsett om man lever med depression/ångest eller är en anhörig, är det inte lätt. Det är oerhört påfrestande och att leva i ett konstant mörker ... Det går knappt att beskriva. Det är lätt att tro att det "bara" är att göra si eller så, men det är det inte. Långt ifrån. Det har tagit lång tid för mig att komma dit jag är nu och jag har fortfarande lång väg kvar tills jag är där jag vill vara. Men det ska gå. Det har jag bestämt. :-)
Dagens citat:
"Kärleken är som vinden; du kan inte se den, men du kan känna den."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie