Jessicas grotta

Genom tågfönstret kunde jag äntligen se havet - något som jag inte kunnat under den mörka vintern. Till slut började mörkret ge vika och insikten om detta fyllde mig med glädje och irritationen från dagens arbetsdag rann långsamt av mig.

 

När tåget en stund senare stannade vid "min" station, klev jag gäspande av och följde efter horden av kvällströtta pendlare som var på väg till bussen som gick in till stan.

 

Medan ljudboken, som jag för tillfället lyssnade på, strömmade ur hörlurarnas öronpluggar, stämplade jag mitt pendlarkort samtidigt som jag artigt hälsade på busschauffören. Därefter vandrade min blick runt bland de passagerare som hunnit sätta sig, tills jag hittade en ledig plats nästan längst bak. Knappt hade jag hunnit sätta mig förrän en något äldre kvinna bänkade sig snett mittemot mig.

 

Under hela färden in till stan såg jag ut i det mörka och försökte låta bli att snegla på kvinnan mittemot när hon halvviskande pillade med sin telefon. Tur att bussresan bara var runt sju minuter!

 

 

Nästan samtliga passagerare steg av vid Stortorget och när bussen sedan fortsatte till ändhållplatsen, var vi bara tre stycken kvar; jag, en ung kille samt den halvtokiga kvinnan mittemot mig.

 

Smidigt och elegant gled bussen in till hållplatsen och stannade. Småseg i kroppen reste jag mig och ställde mig vid den bakersta dörren tillsammans med de andra två. Vi väntade. Och väntade. Och väntade ...

 

När ingenting hade hänt på en stund, tittade vi tre bort mot chauffören och jag var säker på att vi fick ögonkontakt med honom - fast det hände fortfarande ingenting! Det började krypa i kroppen på mig och jag funderade på om jag skulle ropa till chauffören.

 

"Ursäkta!" Den unge killen hann före mig och då tycktes chauffören vakna som ur en trans.

 

"Förlåt mig, jag trodde att bussen var tom."

 

Med ens gled dörrarna upp och jag kunde äntligen andas frihet igen.