Tankar kring omfånget

När jag lyssnade på det sjunde avsnittet av deckarpodden - som döpts till "Den ångestladdade skrivprocessen" - började jag fundera kring mitt eget skrivande och däribland mina tankar kring omfånget.
 
 
Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp pratade bland annat kring ifall de tänker i sidantal eller tecken när de skriver. Bland de skrivbloggar som jag följer, verkar tecken vara det vanligaste tänket. För mig var det tvärtom när jag var yngre: då var det viktigt att varje kapitel bestod av så många sidor som möjligt (det var åtminstone så jag tänkte när jag i tioårsåldern påbörjade mitt första romanprojekt som jag dock aldrig avslutade).
 
Nu säger jag inte att något av tänken är rätt eller fel, men spelar det egentligen roll hur många sidor eller tecken ens berättelse består av? Är det verkligen det som är det viktiga? Är det inte bättre att fokusera på själva innehållet och hur väl man lyckas förmedla sin berättelse? I min värld är risken stor att man antingen fyller berättelsen med onödig utfyllnad eller styckar den för mycket för att nå ett visst antal tecken eller sidor. För mig är inte exempelvis 600 sidor ett bevis på att boken är bra. Jag anser att kvalitet går före kvantitet. Fast å andra sidan vet jag inte hur förlagen resonerar och tråkigt nog måste man oftast anpassa sig till dem och deras tänk ...
 
Vad tycker du själv? Det skulle vara intressant att höra dina åsikter om saken.


Dagens citat:

"Jag vet att vi kan leva i morgon, men jag tycker inte vi ska vänta."
(Laleh)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Katten Jones:

Kvalitet framför kvantitet alla gånger. Jag läser hellre en bok med korta historier på en hal till två sidor per berättelse som är välskrivna än en bok på 1000 sidor full av onödiga beskrivningar/dialoger/sidohistorier/whatever som inte för berättelsen vidare. En historia behöver hålla mitt intresse hela vägen, annars vill jag inte läsa den. Sen är det ju olika för var och en vad som krävs för att man ska intressera sig för en berättelse.

Däremot så tror jag att det kan vara bra att tänka på det där med längd på berättelser man själv skriver ur övningssynpunkt. Jag själv skriver ofta korta berättelser (berättelsen om tändaren som var med i MN är den längsta jag skrivit så vitt jag kan minnas), vilket inte alls är en dum sak men det kan vara bra för mig att utmana det och skriva något längre. För att träna helt enkelt. Är man någon som har för vana att skriva långa berättelser kanske det kan vara intressant att se om man kan begränsa sig till t ex en sida eller ett visst antal tecken. Sen kanske dessa experiment inte blir lyckade så klart. Vilket ju är okej det med.

Jag har själv börjat på "projekt längre berättelse" eller "bok" som ett experiment för mig själv. Än så länge har jag knappt kommit någonstans (en "prolog", två korta kapitel och början på ett tredje) och tycker redan att det känns jobbigt för att det är svårt att få ihop alla bitar jag tänkt mig på ett tillfredställande sätt, men det är spännande samtidigt. Sen är det ju inte säkert att just det här experimentet lyckas, kanske blir det för mycket på en gång, men det måste ju också få vara okej.

Svar: Jag håller med dig om det du skriver angående övningsprojekt. Jag brukar också oftast skriva kort, men försöker hela tiden utmana mig till att skriva längre noveller. Hittills har det väl inte gått väldigt bra ... Men det är ju bra att öva sig i att kunna skriva längre också (även om kvaliteten till syvende och sist är viktigast). Ditt "projekt längre berättelse" låter intressant. :-) Jag önskar dig lycka till med den. ^^ Själv har jag äntligen påbörjat kapitel två av ena manuset som fått ligga och vänta. Nu ska jag bara ta mig tid att fortsätta skriva. :-) Vi två kanske kan peppa varandra om det skulle behövas. ;-)
Jessica