Jessicas grotta

Egentligen tror jag inte på lyckotal eller att saker kan bringa tur. Jag trodde på sådant när jag var liten, men jag antar att jag med åren vuxit ifrån det. Dock säger jag inte att jag föraktar folk som tror på sådant - det är väl bra att de har något att tro på?

 

Om jag minns det rätt var det förra vintern i Varberg som jag hittade den på marken när jag var på väg till Kvantum för att hämta byråns post. Advokatfirman hyr ett postfack på Kvantum. Hur som helst, vad det var som fick mig att stanna upp, böja mig ned och plocka upp det kopparfärgade myntet (5 euro-cent) minns jag inte. Men jag plockade i alla fall upp det och lade det i min vinterjackas ena ficka och där har det fått ligga sedan dess.

 

 

Jag vill inte direkt påstå att den skänker mig trygghet, men det har kommit att bli något åt det hållet, ifall du förstår vad jag menar? Det har blivit en vana att låta fingrarna pilla på myntet i fickan när jag är ute och går.

 

En dag när jag hade hoppat av tåget i Varberg och promenerade upp till kontoret, insåg jag smått förfärat att myntet var borta. Det var med viss sorg som jag accepterade sanningen och började fundera på vad jag skulle kunna ersätta myntet med. Nyckelknippan som jag har i den fickan är inte riktigt samma sak.

 

När jag den kvällen kom hem från jobbet och skulle ställa in min cykel i cykelgaraget, fylldes jag av en barnslig glädje när jag såg att "mitt" mynt låg på marken utanför cykelgaraget. Nu bor den återigen i min ficka.